feministbrud

Bloggandet fortsätter på Feministbiblioteket.se

2011-08-05T10:57:00.008+02:00

Som ni märker råder här bloggtystnad. Det var inte meningen att lämna er kära läsare med en total tystnad. Jag hade tänkt säga farväl ordentligt, men sedan gick veckorna.

Jag driver sedan många år sajten Feministbiblioteket och den är numer även en blogg. Jag har bestämt mig för att blogga även där, dels för att det är jobbigt att hålla igång två bloggar och dels för att dra mer trafik dit. Du som gillar den här bloggen kommer nog att känna igen dig där så följ med dit!

Jag kommer inte att stänga denna blogg, utan det som ligger här kommer fortfarande att vara sökbart. Fortfarande är det vanligast att söka på reflux eller öppen magmun för att komma hit och ni som gör det får gärna mejla och fråga om hur det är att leva med det!

Jag hoppas att jag kommer att fortsätta blogga, även efter jag blivit mamma som jag ska bli om några veckor. Kanske blir det inte lika ofta, men jag ska försöka och jag ska inte göra om Feministbiblioteket till en mamma-blogg – så mycket lovar jag!

Som sagt, häng med dit: www.feministbiblioteket.se

Finns det verkligen helt fria val för alla människor?

2011-05-18T13:14:00.001+02:00

Jag har med viss förundran följt debatten mellan Jenny Sonesson/Brigitta Wistrand och Eva Cooper om jämställdhet. Jag har tidigare skrivit om att jag besökte ett jämställdhetsseminarium på Timbro där frågorna också diskuterades. En sak blir jag inte riktigt klok på. Det är detta med könsmaktsordning vs det egna valet.

Från höger hör man att man måste respektera alla människors val, även om de går utanför ramarna (man kan välja att vara hemmafru, prioritera deltid framför karriär eller satsa på yrken som inte ger så stora möjligheter till hög lön). Därför är utfallet, dvs hur många kvinnliga respektive manliga professorer det finns, underordnat. Att alla är nöjda är det viktigaste.

Feminister kritiserar detta synsätt (med rätta, anser jag som ni vet också är feminist). Det som helt faller bort är könsmaktsordningen eller de könsroller vi från tidig barndoms tvingas in i. Det är förvisso inte utfallet som är det viktigaste, men om man inte kan se att det är ett problem att fler män än kvinnor är professorer trots att fler kvinnor pluggar på universiteten, ja då kan man inte heller tro att vi blir olika bemötta i samhället. Då måste man tro att världen är jämställd och att det bara är att jobba hårt, ha det rätta intresset och så löser sig allt. Glastak är en illusion och att kvinnan oftast har huvudansvar för barn och hem är alltid ett frivilligt val.

Men jag tror inte att det är så. Jag tror att vi bli olika behandlade både i skolan som barn och när vi blir äldre. Andra människors förväntningar på oss påverkar oss mer än vi kanske tror. Det är därför för tidigt att lämna walk over och hänvisa till alla människors fria val. Eftersom vi blir olika behandlade så spelar utfallet en roll. Det är ett viktigt redskap för oss för att analysera samhället ur ett jämställdhetsperspektiv.

Eurovisionfeber igen

2011-05-12T14:39:00.001+02:00

Nu är det Eurovisionvecka och jag lever sällan upp så mycket som då! Nu är jag gravid och trött och lite småirriterad över att inte får dricka moldaviska viner eller ukrainska röda bubbeldrycker medan jag tittar och därför blir det ingen storslagen fest på lördag. Dock blir det lite buffé med mat från olika länder på tu (tre) man hand.

Nu är jag inte så väl förberedd och har inte sett alla inför-programmen, men lite har jag snappat upp (och så såg jag såklart seminfinalen i tisdags). Jag tror:

Att Sverige inte ta sig vidare från semin.
Att Tyskland har en god chans att vinna i år igen.
Att Italiens comeback inte blir vad de har tänkt sig.
Att Finland kommer att få oförtjänt många röster.
Att semifinal 2 håller högre klass än semifinal 1 (det är kanske mest en önskedröm).

Hemmafruar

2011-05-09T21:21:00.004+02:00

Vad är det som är så viktigt med att respektera och ibland till och med se gillande på att en kvinna väljer att vara hemmafru, istället för att jobba?

Frågan har jag funderat på länge och sedan Timbros jämställdhetsseminarium i torsdags har jag tänkt att jag måste skriva om det. Alice Teodorescu tog upp saken där och skrev sedan om det på sin blogg. Jag har hört det förut och jag hade till och med ett nästan färdigskrivet blogginlägg om det efter ett program av Kvällsöppet i vintras (men saker och ting kom emellan och det blev aldrig publicerat). Jag gillar inte hemmafruar och jag förstår inte vad som är så provocerande med det.

I kommentatorsfältet på Teodorescus blogg jämförde jag hemmafruar med pokerspelare. Jag vill inte förbjuda dem, men jag gillar inte heller att de ställer sig utanför arbetsmarknaden. Det är helt enkelt inte bra för samhället i stort, även om individer såklart gör som de själva vill så länge de kan finansiera det. Teodorescu har såklart en poäng när hon skriver att det är dumt att jämföra pokerspelare med att ta hand om sina barn, för det är såklart inte samma sak. Dock tycker jag att jämförelsen håller i det avseendet att jag inte vill uppmuntra folk att av någon anledning inte jobba.

Eva Cooper skriver idag på Brännpunkt (SvD) om hemmafruar och argumentationen känns igen. Alla måste få göra sina egna val och vi måste respektera att kvinnor väljer traditionellt kvinnliga uppgifter i livet. Vad är det som ska respekteras? Jag vill då inte förbjuda några att vara hemma med sina barn, men jag tror att det är ett felaktigt val om man vill vara säker på en trygg framtid och pension, även om man skiljer sig. Folk gör som de vill, men varför skulle man behöva gilla alla val folk gör? De går inte att komma ifrån att om man inte sätter av för kvinnans uteblivna pension så är det en stor ekonomisk otrygghet att vara hemmafru.

Teodorescu tror inte på någon hemmafrutrend, och det är förmodligen så att hon har rätt. Däremot har frågan kommit upp på dagordningen och frågan är varför. Så länge de inte kräver ekonomiskt bistånd i from av vårdnadsbidrag så är det för mig lite av en ickefråga. Många människor gör korkade val, men frågan är varför ett stort gäng liberaler hela tiden, med en dåres envishet, skriver och pratar om att vi måste respektera det val det innebär att vara hemmafru.

UPPDATERAT:
Eva Coopers text handlar inte om hemmafruar. Det nämns i texten men är inte det huvudsakliga temat. Jag ber om ursäkt för min slarviga formulering.

Sport hör inte till allmänbildningen?

2011-04-20T19:11:00.003+02:00

Jag umgås av förklarliga skäl mycket med politiker och opinionsbildare. Där är det väldigt vanligt att man kan många obskyra saker och har koll på både det ena och det andra som "vanligt folk" inte har en susning om. Det är också viktigt att följa med i nyheter och ha koll på det som händer. Detta är självklart när det gäller alla områden utom ett. Sport.

Jag tycker inte att man bör ligga på min sportkunskapsnivå för att räknas som allmänbildad, men ibland häpnar jag över att i övrigt bildat folk inte skäms över sina kunskapsluckor.

Det är inte ok att man aldrig har hört talas om Peter Forsberg. Man bör känna till att Råsunda är en fotbollsstadion som ligger i Solna och att AIK där spelar sina hemmamatcher. Att Petter Northug är världens bästa manliga skidåkare borde också höra till allmänbildningen, eller man borde åtminstone veta att han är skidåkare.

Det är som att allt som har med sport är så nördigt och så oviktigt att man liksom står över det. Men det finns andra saker i samhället som borde vara minst lika oviktigt och det är musik och kultur (men nu svär jag ändå i kyrkan!). Tänk om någon med stolthet påstod att han eller hon aldrig hade hört talas om ABBA, inte visste att Dostojevskij skrivit Brott och straff eller trodde att Lady Gaga var ett klädesplagg, skulle ni ta den personen seriöst efter det?

Nej kära sporthatare, det finns ingen ursäkt. För att ta till sig miniminivån av allmänbildning i detta ämne krävs att man läser löpsedlarna. Nästan i alla fall. Så nästa person jag hör som tror att Gunde Svan är mest känd för Fångarna på fortet kommer jag att döma ut som oallmänbildad!

Vi kallar dem U-länder

2011-04-17T14:34:00.004+02:00

Igår såg jag en fantastisk dokumentär på Kunskapskanalen. Den heter Vi kallar dem U-länder och är en modifierad dokumentär från 1970 (se hela dokumentären här). Jag är mycket intresserad av hur vi svenskar såg på diktaturer förr och detta var en dokumentär jag inte ville missa. (Se mitt resonemang om Kambodja här.)

Vi kallar oss U-länder handlar om livet efter revolutionen på Kuba och är en ren skönmålning av ett land som valt en alternativ väg. De satsar på jordbruk och sockerbruket ska få dem att komma på fötter igen. Havanna är syndens näste och alla bör bo långt ut på landet. Man satsar på skola och utbildning och vill skapa "den nya människan" (Che Guevaras påhitt).

Det som är pålagt i dokumentären är hur det ser ut idag och att det inte gick riktigt som man tänkt sig. Det är samma man som varit med och gjort ursprungsdokumentären, som har gjort tilläggen

Det var en hyfsat nyanserad dokumentär (inramningen alltså, inte den ursprungliga versionen) och det var kul att se hur man en gång tänkte kring Kuba. Jag ser fram emot del två på skärtorsdagen!

Nostalgi

2011-04-04T21:59:00.003+02:00

Jag hade inte tänkt att denna blogg skulle ta en sådan lång paus, men nu är det som så att jag är gravid och starten på graviditeten kunde varit bättre. Jag har gått igenom många kräkningar och en rätt så lång sjukskrivning. För några veckor sedan satt jag hemma och lyssnade på Lars Winnerbäck och kom på följande blogginlägg. Jag tänkte att jag publicerar det nu och så får det bli uppstarten på denna blogg igen. Välkommen tillbaka!

”Det har inte samma charm att raggla hem klockan fem, det inte lika inspirerat nu som 1995.” – Lars Winnerbäck (Elden).

Citatet ovan fick mig att bli nostalgisk. Här sitter jag och är sjukskriven och väntar mitt första barn som det har kämpats mycket för. Samma dag som Robert Edwards fick nobelpriset i medicin för att han kommit på IVF-tekniken, blev vår liten till i ett labb på Sophiahemmet. Om inget hemskt händer ska den lilla titta ut i början på september och vi båda längtar såklart jättemycket. Min graviditet har hittills varit allt annat än vackert hår och glänsande ögon och allt som man pratar om. Det har varit sjukskrivning, spyor och magsmärtor, men nu ska denna bloggpost inte handla om det.

Jag är 34 år och kan inte klaga på min situation. Gift, gravid, innehavare av fast anställning och bostadsrättsägare samt har hyfsat fri tillgång till en underbar sommarstuga. Någon vovve blir det aldrig, och Volvo skaffar vi oss när vi köper villa. Men blev mitt liv som jag hade tänkt mig 1995? Jag minns inte allt jag drömde om då, i tvåan på gymnasiet, men jag kommer ihåg en del:

1. Gifta mig med en underbar man och skaffa barn.
Check! Delvis då, eftersom inget barn är fött än. Jag kunde dock inte föreställa mig hur en underbar man skulle vara. I mina vildaste fantasier hade jag inte trott att man skulle kunna träffa någon som passade mig så bra som Andreas. Verkligheten överträffade dikten tusenfalt.

2. Skaffa mig ett spännande och inspirerande jobb som sportjournalist.
Nja, jag bytte spår runt 1998 och blev politiker istället. Inget jag har ångrat. Check på spännande och inspirerande jobb i alla fall.

3. Resa jorden runt.
Nej, men flera fantastiska resor till Afrika, Asien och Nordamerika har det blivit.

4. Se följande berömda byggnadsverk: Kinesiska muren, Angkor Wat och Pyramiderna.
Check! Dessutom har jag sett det där konstiga guldtornet från min barndoms kortspel, som enligt det skulle finnas i Bangkok (Grand Palace).

5. Resa till länder i forna Sovjet.
Check! Jag fascinerades i min ungdom mycket av Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott och ville väldigt gärna besöka flera länder som tidigare låg bakom järnridån. När jag var aktiv i LUF och senare i Silc har det blivit flera resor till Ryssland, Ukraina, Vitryssland och såklart Baltikum. Dessutom har jag fått en mycket god vän i Estland som jag hälsar på med jämna mellanrum.

6. Plugga utomlands/bo i Wien.
Check! Två drömmar blev till en. Jag pluggade i Wien hösten 1999 och där blev det väl en och annan hemraggling klockan fem om jag inte minns helt fel. Fantastisk tid som jag är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv (förutom att regga mig på SprayDate).

7. Flytta till Göteborg.
Check! Men jag flyttade därifrån också, vilket jag aldrig i mitt liv kunde tro. Möjligtvis om jag flyttade till Oslo, men aldrig till Stockholm!

8. Bo i korridor och få massa nya vänner.
Check! Den var underbara år och många av dem som bodde på Kjellmansgatan 7 umgås jag med fortfarande.

9. Engagera mig feministisk.
Check! Har man en egen bokblogg om feministiska böcker så får man väl säga att man är tämligen engagerad? www.feministbiblioteket.se

10. Bli klar med min utbildning.
Jag har fortfarande någonting att se fram emot ;o)

Flickkläder är tydligen inte anpassade för lek

2011-01-25T17:58:00.003+01:00

Detta är helt sjukt.

Den nya bloggen var på Lindex och upptäckte att flickkläder i samma storlek var mindre än pojkkläder. Förklaringen blev att pojkar behöver mer utrymme för att de busar mer. Man kan inte annat än bara gapa. I artikeln från expressen som jag länkade till ovan förklarar sig varuhusen med att de följer modet. Vilket mode? Jag förstår att det går mode i tryck och färger, men för en liten flicka borde det inte vara i själva figuren. En liten flicka är ett barn, ingen sexig kvinna!

Jag hoppas att Olika förlag skickar sin fantastiska bok Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 till klädföretagen så att de får lite att fundera på!

Om du vill resa ska du spara, inte gnälla

2011-01-09T20:34:00.004+01:00

Jag läste på sajten Familjeliv för ett tag sedan, en tråd som handlade om dyra Thailandsresor. Det var en mamma som startat tråden och hon tyckte att det var orättvist att många i hennes barns klass åkte till Thailand över jul och nyår, medan hennes barn alltid hade varit hemma. Hon fick mothugg i tråden och folk sa åt henne att det handlade om prioriteringar och att det faktiskt inte var så dyrt om man åkte reguljärt och inte tog all inclusive. Mat och boende är billigt på plats. Men nu var det inte så denna mamma hade tänkt sig, nej det skulle vara charter och det skulle vara pool och Bamseklubb. 100 000 går en sådan resa på för en familj med två barn.

Denna diskussion lämnade mig ingen ro. Jag har så svårt att förstå denna fullständiga panik över att många reser på flådiga resor som man själv inte har råd med, samtidigt som man inte på en enda punkt är beredd att vika från sin egna bekvämlighet för att komma ner i pris. Om man tänker så måste man ha klart för sig att det också är ett val. Flera i den aktuella diskussionstråden påpekade att en resa till Thailand för en familj kan gå under 30 000 om man har lite tur. Jag skulle vilja tillägga att om man vill resa bort med barnen över jul så kanske Kanarieöarna kan vara ett alternativ.

Jag älskar själv att resa, så mycket att bekvämlighet ofta får stryka på foten för att ha råd att vara borta lite längre eller komma lite längre bort i världen. Sist vi reste hade vi det dock så bra ställt att vi för det mesta bodde riktigt bra. Det är lätt att tro att resande är en lyx som bara de allra rikaste kan unna sig, men det går ofta ganska bra ändå, om man kan spara in på annat. Men man kanske ska fundera på om Thailand verkligen är det man ska lägga pengar på när man har små barn och inte jättefett i plånboken. Det är inte så att långresor måste vara en del av varje lycklig barndom.

Intressant om hemmafruar

2011-01-03T17:17:00.004+01:00

Hälften av alla VD-fruar är hemmafruar.

Jag kan inte fatta hur man vill vara hemmafru! Eller jo, jag kan förstå varför man på kort sikt tycker att det verkar attraktivt. Man slipper jobba, man får ägna sig åt sina fritidsintressen och man får shoppa obegränsat (om man är lyxhemmafru).

Läs denna artikel i DI.

Det kan som sagt låta lockande till en början att vara hemma och ta det lugnt, istället för att stressa ute i arbetslivet, men hur vågar man vara så totalt ofri att man försätter sig i en situation där man är beroende av sin make?

Marie i artikeln tycker inte att hon fastnat i en kvinnofälla, men jag vet inte vad man annars ska kalla det. En välutbildad kvinna med ambitioner ger upp hela sin karriär för att hennes man behöver markservice.

Själv är jag gift med en VD och den dagen vi får barn kommer vi att dela på föräldraledigheten och vi delar idag på hushållsarbetet. Jag skulle aldrig drömma om att ge upp min karriär och leva som gisslan i mitt eget hem!

De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn

2010-12-22T10:34:00.002+01:00

Att jag inte har sett det tidigare! Bloggen Hemma bäst har listat de fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn. Läs njut, och skratta (och få en liten klump i magen över att folk fortfarande tycker att man inte bör dela lika):

1. ”Kvinnor är ju ändå bättre lämpade”
2. ”Jag får inte för henne”
3. ”Men jag tar ju min del”
4. ”Jag är för oumbärlig på jobbet”
5. "Vi har inte råd"

Mina fördomar mot antifeminister bekräftas

2010-12-19T19:53:00.003+01:00

Jag har berättat min historia. Det finns dem som har varit med om värre saker, men jag ville bidra till att vi börjar prata öppet om det. Vilka kommenterar inlägget? Jo, män som tycker att det är hemskt att sexuella övergrepp mot män inte tas på allvar. Det tycker jag också är ett problem, men det räcker inte att jag säger det, utan en person (det inlägget har jag tagit bort) tycker att jag är en galen feminist och hatar män, därför tycker jag inte att sexövergrepp mot män är lika viktigt. Vad driver dessa män att känna sig så påhoppade av min historia?

Jag tänkte ta upp frågan om hur olika man behandlar utsatta människor beroende på vilket kön de har, men nu tappade jag lusten. Jag var inne på antifeministbloggen GenusNytt och kommenterade ett inlägg angående en feministisk bok (jag driver ju Feministbiblioteket). Där är helt ok att bli påhoppad av antifeminister som ifrågasätter hur jag får ihop feminism och liberalism, det är ju liksom sådant man får räkna med när man ger sig i leken, men en person där hittade mitt inlägg här om #prataomdet och ville att jag skulle prata med honom. Dessutom avslutade han med en flirtig smiley.

Sådärja, ALLA fördomar mot antifeminister är bekräftade. Tack för de fredsve!

Och alla ni som känner er manade att kommentera detta inlägg med arga kommentarer eller sexuella hintar, gör er icke besvär. Jag tar bort kommentarerna.

Jag vill också #prataomdet - här är min berättelse

2010-12-18T13:39:00.003+01:00

Johanna Koljonen uppmanar oss att #prataomdet. Vi ska prata om de gråzoner som finns när det kommer till se. Alla de gånger man har gått med på sex, sedan ångrat sig och känt att man får skylla sig själv.

Min historia slutade bra och det är kanske därför jag vågar berätta den öppet, men det är en historia om gränser som överskrids.

Jag var 26 år och skulle åka på en stor konferens med Folkpartiet. Jag hade inga pengar och tackade glatt ja, när jag blev erbjuden gratis boende på ett bra hotell. Jag skulle bo med två unga killar (runt 16-17 år) som jag kände och tyckte om. Villkoret var att jag skulle vara lite mentor för dem. Jag såg fram emot det.

Väl på plats frågade han som fixat boendet om jag tyckte att det var ok om även en kille på 22 år bodde där. Han var ny och skulle bli glad av att få träffa någon som inte var under 20 eller över 40. Självklart, sa jag. Eftersom de två unga killarna lagt beslag på extrasängarna i rummet, skulle jag dela dubbelsäng med denna kille. Efter alla år i ungdomsförbundet där man alltid sover tillsammans hur som helst, såg jag inte det som ett problem. När jag träffar killen för första gången säger jag flirtigt på skoj: Jamen vi ska ju dela säng inatt! Denna kommentar jag ska sedan vända och vrida på och skämmas över.

Senare på kvällen var det stor fest och killen jag ska dela säng med hittade mig tillsammans med en annan kille som just då stötte på mig. Jag var full, men visste att jag inte var ett dugg intresserad av någon av dem. Jag dansade med kille 1 och sedan med kille 2 och pratade med dem tillsammans, där både ville att den andra skulle dra. Jag tröttnade på spelet och flydde till en gammal kompis och han och jag överskred kompisgränsen med råge. När han kysste mig kändes allt bra. Det skedde öppet (ja, inte allt, men ni förstår). Det är en annan historia och den ångrar jag inte eller skäms över.

När jag skulle gå och lägga mig vid fyra på morgonen var rummet fullt. De unga killarna hade utökats med ytterligare en (som jag också kände och tyckte om) som låg på golvet. 22-åringen låg i sängen där jag skulle sova. Jag kröp ner och upptäckte att min sängkompis var vaken. Jag blev lite besvärad eftersom jag vet att han vet varför jag kom hem först nu. Det verkade dock inte besvära honom, tvärt om. Nu var det hans tur.

Han kröp intill och började smeka mig ovanpå täcket. Jag ville inte väcka mina vänner som sov så jag flyttade bara hans hand. Han fortsatte. Jag flyttade på handen och skruvade på mig. Han väste i mitt öra: Ingen kommer att höra! Jag lyssnade intensivt på de andras andhämtning och hoppades att någon av dem var vaken. Jag sa att jag inte ville men killen fortsatte: Jo, jo, ingen hör.

Såklart slutar denna historia bra. Det var tre killar till i rummet och även om de inte var myndiga så var de tre. Han som låg närmast mig var dessutom två meter lång och rätt så stor. Det var han som tillslut hostade och markerade att han var vaken. Jag började då att prata med honom och så var allt över. Nästa natt delade han säng med den jobbiga killen (till hans stora förfäran och min skadeglädje).

Nu kanske ni tänker att detta var väl inte så farligt, för det var ju bara att säga till på skarpen högt, så skulle situationen varit löst på nolltid. Men jag tänkte inte så. Jag skämdes för att han försökte, för att jag hade gett signaler och för att jag inte borde flirtat med någon som jag skulle dela säng med om jag inte ville något mer. Tankarna malde, skammen och skuldkänslorna gnagde och jag ville inte väcka några oskyldiga tonåringar för att jag själv hade strulat till det.

Efteråt kände jag ännu mer skuldkänslor. Jag hade ju flirtat och jag hade ju hånglat öppet med en annan. Man kan inte göra så om man ska sova i samma rum som en kille man inte känner. Den läxan hade jag lärt mig. Kanske var det först när jag fått höra att han var komplett galen och stalkade andra kvinnor, som jag faktiskt fattade att jag inte hade någon som helst del i hans beteende. Men det spelar ju ingen som helst roll. Man får inte göra så i vilket fall.

Fotnot: Jag tror att de andra killarna jag delade rum med har växt upp och idag är fantastiska män (jag känner dem tyvärr inte längre). Dagen efter händelsen följde de mig till hotellet innan jag skulle sova, för att försäkra sig om att han inte var där och kom sedan hem tidigare än planerat för min skull. Jag kommer aldrig att glömma dem.

Vad betyder egentligen killarnas sjunkande skolresultat?

2010-12-16T21:32:00.003+01:00

Anna Laestadius Larsson skriver idag i Svenska Dagbladet att pojkarnas sjunkande studieresutlat i skolan inte är en jämställdhetsfråga. Killarna sitter och spelar dataspel och vet att det ändå nästan bara är män som får nobelpris. De behöver inte plugga - de blir något ändå.

Så befriande att kunna säga att hon har helt rätt! Det är inte killarnas studieresultat vi ska bekymra oss för (jo, att studieresultatet sjunker generellt är ett problem, så klart). Vi ska bekymra oss för varför höga studieresultat ändå inte ger forskningsanslag och varför höga studieresultat inte ger nobelpris.

Jag kanske inte skulle säga att jag inte bryr mig om killarna, men jag kan defintivt skriva under på att det är inte är det som är problemet!

Monica Green är i farten igen

2010-12-16T15:58:00.003+01:00

Min favorit-sosse Monica Green är ute och debatterar på Politikerblgogen idag. Man tänker när man läser det: Är detta på riktigt? Men det är det och Monica Green är som Monica Green är mest, förvirrad och ofokuserad. Höjdaren är att hon inte verkar veta skillnaden mellan pocent och procentenheter.

Läs artikeln "Vi är det mest spännande partiet" på Politikerbloggen.

Vanligt folk har underlig humor

2010-12-15T10:10:00.000+01:00

Igår var jag på Designtorget för att hitta någon kul pryl för 30 kr till Folkpartiets julfest. Jag frågade i kassan och killen som jobbade blev själaglad och sa att han hade ”västa roliga presenten” om bara 35 kr var ok. Såklart sa jag och döm om min förvåning när han tog fram en bok som hette Vad män vet om kvinnor. Han uppmanade mig, med ett stort leende, att bläddra i den och den hade bara tomma sidor. Vad säger man? Jag är feminist, stammade jag och han svarade att det är den absolut mest populära prylen de har.

Det är svårt att bli brutalt påmind om vad ”vanligt folk” tycker är roligt…

Fyra år till och mitt liv

2010-11-30T22:07:00.007+01:00

Nu har jag sett filmen Fyra år till. Det var väl näst intill obligatoriskt för mig som folkpartist. Filmen var bra och jag blev glad av den, men det är inte om själva innehållet i filmen som detta blogginlägg ska handla.

För mig var filmen mycket nostalgi. Förutom det uppenbara om Folkpartiet och hela den miljön, så handlade det också om Stockholm och mitt jobb på Riksdagen. Sedan jag var liten så är bilder över min hemstad någonting stort. Alla i hela Lidköping var och såg Älskar, älskar inte och jublade när polisbilen tog en repa förbi hamburgerrestaurangen Krikelin istället för att köra genom Stockholm. Nu har jag en ny hemstad och det är klart att jag inte sitter och skriker ”Titta, de visar från Stockholm på TV” nuförtiden. I filmen Fyra år till är det dock hela min miljö omkring Riksdagen som filmas. Filmens huvudpersoner åker dessutom åker förbi Gullmarsplan vid ett tillfälle. Det var när de stod utanför mitt jobbs ytterdörr, där jag går varje morgon, som jag inte kunde hålla mig längre, utan viskade till min kompis: Mitt jobb!

Min småstadsmentalitet går nog aldrig helt ur mig och jag skäms inte för att jag blir glad över att se det som är hemma för mig på film. Det kändes också bra att få påminnas om att jag är lyckligt lottad som får jobba i en sådan fin miljö och bo i en så vacker stad. Det var inte meningen att jag skulle flytta till Stockholm och det är inte alltid jag säger med stolthet att jag bor här, så det är inte helt märkligt att jag är glad över att bli påmind om det.

Jag har läst alla nobelpristagare på 2000-talet

2010-11-21T09:44:00.006+01:00

Det är roligt att ha olika bokprojekt och vid sidan om Feministbiblioteket har jag tänkt läsa alla nobelpristagare. Nu har jag även ett nytt projekt som jag ämnar genomföra i mitt liv och det är att läsa en bok från varje land i världen. Jag har fått idén från min kompis Elin som läser alla länder i bokstavsordning och bloggar om dem. Så ambitiös tänker inte jag vara, men jag kanske redovisar några böcker då och då här. I år kommer jag inte att hinna färdigt med min egen litteraturkanon, men det gör inget för jag läser som aldrig förr i alla fall. I år kommer jag förmodligen att läsa mer än 100 böcker.

Nåväl, här är en liten reflektion på nobelpristagarna på 2000-talet:

2010 Mario Vargas Llosa, Peru: Jag gillade hans bok Bockfesten och jag kommer definitivt att läsa mer av honom. Den stygga flickans rackartyg står på att-läsa-listan. Jag tyckte inte att hans kvinnoporträtt var så platta i Bockfesten, som många varnat mig för.

2009 Herta Müller, Rumänien: Jag föll pladask för det poetiska språket i Hjärtdjur. Så underbart vackert och samtidigt så krypande läskigt om Rumänien under kommunisttiden. Jag hade helst inte velat träffa mig själv har stått på att-läsa-listan sedan jag läste denna bok förra året.

2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike: Jag läste Allt är vind, eftersom det var den bok som det rekommenderades att börja med. Jag gillade den, men jag fick inte mersmak. Kanske läser jag något mer av Le Clezio senare.

2007 Doris Lessing, Storbritannien: Jag började med Den femte sanningen och tyckte att det var underbart att läsa en feministisk bibel som dessutom var skriven av en nobelpristagare. Jag var fast och har sedan dess läst alla böcker om Martha Quest, Det femte barnet samt Gräset Sjunger. Fler böcker står i bokhyllan i väntan på att bli lästa!

2006 Orhan Pamuk, Turkiet: Jag började med Pamuks självbiografi Istanbul. Den var lite seg i början, men sedan lossnade det. Jag läste även Snö som började bra, men sedan blev seg. Jag har några fler böcker i bokhyllan, men jag är inte säker på att jag läser något mer.

2005 Harold Pinter, Storbritannien: Det är svårt med dramatiker eftersom jag tycker att det är lite jobbigt att läsa pjäser. Pinters politiska åsikter gjorde att jag drog på det i det längsta att läsa honom. Jag har läst pjäsen Födelsedagsfesten och den var okej.

2004 Elfriede Jelinek, Österrike: Jag var spänd på denna märkliga kvinna och läste Pianolärarinnan. Den boken var fantastisk bra i 200 sidor och sedan spårade den ur. Jag har därför inte kommit mig för att läsa något mer av henne.

2003 J. M. Coetzee, Sydafrika : Här läste jag Onåd och det var en bok jag tyckte var bra. Det var ingen bok som lämnade några djupare spår och därför har jag inte heller försökt hitta något mer av Coetzee.

2002 Imre Kertész, Ungern: Jag läste, som alla andra, Mannen utan öde och det var en fantastiskt bra bok om koncentrationsläger under andra världskriget. Jag gillade stilen i boken och jag fastnade för den, trots att ämnet kändes lite uttjatat vid tiden då jag läste den (2003, tror jag det var). Jag har dock inte läst något mer av Kertész.

2001 V.S. Naipaul, Storbritannien: Jag läste Vid flodens krök som utspelar sig i ett icke namngivet land i Afrika. Jag tyckte inte om boken. Jag kommer dock att ge Naipaul en chans till på temat en bok från varje land, eftersom han är från Trinidad/Tobago och har skrivit en bok om det landet.

2000 Gao Xingjian, Frankrike (född i Kina): Novellsamlingen När jag köpte ett spinnspö åt farfar var fylld med vackra naturskildringar från Kina, men det var då det enda som var bra med denna bok. Boken var bara en transportsträcka fram till att jag skulle skriva detta blogginlägg!

Jag kan lägga till med lite sorg att jag fortfarande inte läst någon nobelpristagare före de fick priset. Men det kommer förhoppningsvis!

Läs här min feministiska analys av årtusendets nobelpristagare.

Feminisbrud på Newsmill

2010-11-17T14:40:00.006+01:00

Nu har jag gjort debut som debattör på Newsmill. Jag skriver om Mona Sahlins avgång och att hennes misslyckande inte ska ses som ett misslyckande på grund av det kön hon har.

Sahlins misslyckande är inte en kvinnas misslyckande
Det kom lite som en chock att Mona Sahlin avgick nu, men samtidigt så var det nog nödvändigt. Hennes tid som partiledare har inte varit så lyckosam och hon lyckades inte med det som hon var tvungen till - att återta regeringsmakten. Dock ska vi ha klart för oss att Monas tid som partiledare inte ska ses som ett misslyckande på grund av att kvinnor skulle vara sämre på att leda landet, skriver Hanna Lager, redaktör för Feministbiblioteket.

Läs hela artikeln på Newsmill.

KG Bergström har glömt Österbergs taxiåkande

2010-11-15T14:26:00.002+01:00

När man trodde att KG Bergström inte kunde bli mer gubbig, kommer han med nya utlanden. I morse i SVT morgon pratar han om Mona Sahlins eftertädare. Som jag skrev om tidigare så anser Bergström Att Sofia Arkelsten har förbrukat sitt förtroende eftersom hon låtit sig bjudas på en resa av Shell. Som efterträdare till Mona Sahlin, anser samme Bergström att Sven-Erik Österberg är en av de hetaste kandidaterna. Jag vet inte om alla minns, men Österberg är riksdagens främsta taxiåkare. 2007 hade han åkt taxi för 77 000 kr på riksdagens bekostnad.

Jag kan bara tolka detta som att KG Bergström anser att det är bättre att åka taxi för skattebetalarnas pengar än att åka på resa för Shells pengar. De förstnämna är glömt och borta, medan det andra är oförlåtligt. Perspektiv, någon?

Aung San Suu Kyi är fri!

2010-11-14T09:48:00.005+01:00

Det känns helt fantastiskt att Aung San Suu Kyi har släppts ur sin husarrest. Dock kan jag inte låta bli att känna en viss skepsis. När låser de in henne igen? Men jag har ändå bestämt mig för att vara försiktigt positiv när det gäller Burmas demokratiutveckling. Jag tror inte att det kommer att gå fort, men med Aung San Suu Kyi fri ökar nog möjligheterna för oppositionen att göra något.

Läs mer: Aftonbladet, DN, Expressen, SvD

Läs även recension av en biografi över henne på Feministbiblioteket.

Gubberiet mot Arkelsten

2010-11-02T15:26:00.001+01:00

I SVT:s morgonsoffa den 1 november 2010 diskuterar KG Bergström stormen kring Sofia Arkelsten. Jag satte teet i vrångstrupen när jag hör honom säga att Fredrik Reinfeldt antingen inte har samma fingertoppskänsla vad gäller rekrytering av kvinnor (Stegö Chiló, Borelius), som han har vid rekrytering av män (Borg, Bildt). Eller så har moderaterna inte tillräckligt med kompetenta kvinnor.

För det första. Det Arkelsten har gjort sig skyldig till är att åka på en bjudresa, något som många, många riksdagsledamöter både före och efter henne också har gjort. För det andra. Den förträffliga Carl Bildt har också åkt på bjudresor. Ändå väljer Bergström att säga att Arkelstens agerande sänker henens trovärdighet, samtidigt som han i nästa mening säger att Carl Bildt är en toppenrekrytering till regeringen. Hur tänkte han?

Är det verkligen ingen som reflekterar över att drevet går hårdare mot kvinnor? I exemplet ovan är det alldeles uppenbart att KG Bergström dömer kvinnor på ett hårdare sätt än män. Men det är inte det enda exemplet. Att det finns journalister som tycker att det är motiverat att fota Arkelsten när hon sitter på sitt kontor och gråter, är ett annat. Jag väntar fortfarande på smutskastningen av Bildt och smygbilder på honom. Men just det ja, han är ju man.

Sorrento

2010-10-20T18:33:00.021+02:00

Min svärmor bjöd på en resa till Sorrento efter valet och det var en fantastisk resa. Här kommer bilder som visar hur underbart jag hade det, trots att jag var förkyld och eländig när vi åkte.

Nere i hamnen i Sorrento. Nästa gång vi kommer hit ska vi bo på hotellet med den fantastiska utsikten - Hotel Vittoria.

Maten är fantastisk. Vem har inte drömt om att få in ett fat med enbart mozzarella i olika former?

Stranden i Positano - en underbar by längs Amalfikusten. Vattnet var fortfarande varmt.

Positano är brant.

Jag köpte mig en hatt i en mysig gränd. Ett köp jag inte skulle komma att ångra i solen.

Fantastisk vy.

Jag och Andreas tog en båttur runt Capri.

Här är en droppstensgrotta där självaste heliga Maria har bildats i stenen.

Sedan skulle vi se Grotta Azzurro och det var fullkomlig kaos utanför.

Mycket vackert ljus därinne, men inte så romantiskt som de ville ha det till. 20 båtar och 20 kaptener som sjöng "O sole mio" falskt.

Efter 15 års längtan fick jag äntligen se Pompeji. 1995 tågluffade jag och en kompis till Italien, men vi kom inte så långt som till Neapel så Pompeji fick vänta.

Mycket folk och mycket varmt. Jag är tacksam över hatten.

Jag har gjort mig fin för middag och för en drink på ett café med utsikt.

Sorrento har stora höjdskillnader.

Sista dagen skyndade jag och Andreas oss till Rom för att Andreas skulle få se något av allt det man måste se där. Peterskyrkan var prio ett. Sedan var vi på Sixtinska kapellet, men där var än mer folk än det som syns på bilden ovan så det var inte ett alltför angenämt besök.

Slutligen ett besök på Spanska trappan och en promenad till något som skulle visa sig inte vara Fontana di Trevi. Vi hann inte gå rätt, utan fick ta tunnelbanan tillbaka till tågstationen för att sedan ta oss till flyget.

Läs mina feministiska kulturbetraktelser från Pompeji här.

En reflektion över deckare

2010-10-12T09:51:00.003+02:00

Jag har precis kommit hem från en härlig semester i Sorrento (bilder kommer senare) och då, som alltid då semestern, läste jag en hel hög deckare. Nu börjar jag bli något rutinerad på just den genren och tros att jag vet att de flesta svenska deckare håller väldigt låg klass så kan jag inte låta bli att fortsätta läsa dem . Det finns ett visst underhållningsvärde i dem trots allt. En regnig dag i Sorrento i hotellbaren med en gamla Anne Holt deckare, började jag fundera på vad som gör en deckare bra. Det är lättast att börja med det som är dåligt och här kommer en lista på saker som gör att jag lägger ifrån mig deckaren något otillfredsställd.

OBS! ni som är känsliga för att få reda på något om innehållet i en deckare ni vill läsa bör sluta läsa här!

1. Deckare med stora konspirationer.
Polisen, eller vem det nu är som är huvudperson i boken, kommer en stor, manlig konspiration på spåren. Män som utnyttjar kvinnor (det vanligaste temat, men det finns även andra) och som håller varandra om ryggen finns överallt i hela samhället och de ha makt. Det kan bli övertydligt och överdrivet många gånger och temat är mycket valigt. I vissa deckare blir huvudpersonerna själva indragna och deras liv svävar i fara.
Exempel: Henning Mankels Villospår och Brandvägg, Stieg Larssons Milleniumtrielogi, Katarina Wennstams Smuts, Peter Robinssons Mörkrets alla färger

2. Seriemördare med diffusa motiv.
En mördare går lös och han (eller hon) dödar tillsynes helt slumpmässigt. När upplösningen närmar sig så är motivet ganska luddigt som t ex ”jag har varit med om något hemskt när jag var ung och därför ska jag döda alla som gjort samma sak mot andra som han/hon gjorde mot mig”. Det är alltid ett hämndbegär för något som hänt för mycket länge sedan och som inte känns helt relevant att döda för.
Exempel: Henning Mankells Den femte kvinnan, Camilla Läckbergs Olycksfågeln, Ingrid Hedströms Flickorna i Villette

3. Varför tänkte inte huvudpersonen på det?
När upplösningen kommer så kommer det fram ganska självklara saker som huvudpersonen aldrig borde ha missat. Självklara saker som att det finns personer som han eller hon haft något otalt med, men som personen inte minns eller mönster som för den inblandade borde vara alldeles uppenbara, men inte är det.
Exempel: Lars Keplers Hypnotisören, Mari Jungstedts Den du inte ser.

4. För blodiga och äckliga mordfall.
Avskurna huvuden och blodbad, tortyrkammare och gravar i trädgården. Ibland känns det som om det inte finns någon botten i allt äckligt.
Exempel: Åke Edwadrssons Dans med en ängel, Peter Robinssons I ondskans spår

5. För sorgliga mordfall.
De anhöriga beskrivs så närgående att man lipar sig igenom hela deckaren och spänningen därmed går förlorad.
Exempel. Karin Fossums Älskade Poona, Arnaldur Indridasons Vinterstaden

6. Sidohistorier mellan kapitlen som inte har så mycket med storyn att göra.
Ofta blir deckarförfattare alltför förtjusta i historier som ska gå långt tillbaks i tiden och knytas ihop med huvudstoryn. Ibland blir banden mellan de två spåren från nu och då väldigt löst sammansatt och tillför inte mycket, kanske bara förståelse i form av mördarens bakgrund.
Exempel: Camilla Läckbergs Stenhuggaren, Henning Mankells Den femte kvinnan

7. Mördaren dyker upp för sent i historien.
Den som är mördaren är någon helt annan som aldrig har spekulerats kring och du känner dig lite snuvad på konfekten.
Exempel: Henning Mankells Mördare utan ansikte

8. Upplösningen är alltför osannolik.
Folk som har lyckats gömma sig eller levt på stulna identitet under en längre tid utan att någon har upptäckt det känns inte alltid så trovärdigt.
Exempel: Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, Unni Lindells Sorgmantel

9. Överdrivet dramatiska slut.
Det som ser ut att vara en ganska lugn deckare slutar helt plötsligt med kidnappning eller skottlossning eller både och. Ibland kan det kännas nästa påklistrat.
Exempel: Liza Marklunds Sprängaren och Studio Sex, Anne Holts Bortom Sanningen, Åke Edwardssons Den sista vintern, Mari Jungstedts I denna stilla natt, Stieg Larssons Flickan som lekte med elden

10. Oklara slut.
Vem är egentligen mördaren och vad hände egentligen på slutet?
Exempel: Karin Fossums Älskade Poona, Åke Edvardssons Den sista vintern

Sociala medier - en valvinnare?

2010-09-29T23:37:00.001+02:00

Birgitta Ohlsson skriver mycket tänkvärt idag i Medievärlden om sociala medier och hur det påverkar politiken.

Det var näst intill hysteri efter att Obama blev vald till USA:s president. Alla partier skickade delegationer till USA för att lära sig framgångsreceptet. Nu skulle man finnas i sociala medier, det var det nya, och genom dessa sociala medier skulle det vinnas val. Problemet var bara att många saknade kunskap om hur de sociala medierna skulle användas. Alltför ofta såg man att samma budskap skreks ut på samma sätt i alla kanaler. Istället för att använda sociala medier till att vara just sociala, använde man de som ytterligare en plattform för att presentera sitt budskap. Med andra ord blev detta tämligen ointressant för den vana twittraren eller facebookaren.

Jag håller med om att vi vinner val på rätt budskap och inte om vi finns på facebook eller inte. Dock finns det inget antingen eller. Jag tror att det är viktigt att våra politiker finns på facebook, att de twittrar och att de bloggar. Det är viktigt att partierna möter sina väljare i olika kanaler, inte bara per telefon eller mejl. Det handlar dessutom inte bara om att man ska få ut sitt budskap, det handlar också om att man ska ta in andra åsikter, lyssna och kanske ändra uppfattning eller inriktning.

Birgitta skriver att hon inte ser något mätbart resultat av sin närvaro i sociala medier och det är sant, det är svårt att göra det. Inget blir så konkret som ett utdelat flygblad och ett kryss extra i samma valkrets. På nätet vet man inte vem som kan eller vill rösta och sätta ett kryss för ens namn. Frågan är bara hur många kryss hon hade förlorat på att inte synas på facebook eller twitter och haft den dialogen med många av sina väljare och sympatisörer som hon faktiskt har.

Jag tror på att man kan driva valrörelse och politisk kampanj i många olika forum. Det blir aldrig lyckat om man inte har något att säga och man kan inte driva kampanj i sociala medier utan att själv vara där. Precis som Birgitta skriver genomskådas det snabbt om det är någon annan som står bakom twitterinläggen. Det som gör det svårare att driva personvalskampanj i sociala medier är att vi fortfarande har valkretsar och det är svårt att hitta just sina lokala fans. Det spelar ju ingen roll om du har en fan-sida med 200 fans om detta är personer som bor någon annanstans än i din valkrets.

Med ett lite annat valsystem och med personer som verkligen brinner sociala medier och kan hantera dem, kanske vi skulle kunna se folk bli personvalda för sin internetkampanj. Idag är det svårt, men har inte bara att göra med avsaknad av budskap.

Sverigedemokraterna i riksdagen

2010-09-23T19:43:00.002+02:00

Nu är valet över och det blev ingen egen majoritet för Alliansen. Det känns lite surt, men dock väntat. Denna bloggpost tänkte jag inte ägna åt denna knappa förlust, utan istället åt Sverigedemokraterna. De kommer att flytta in i samma hus som oss i ledamotshuset i Sveriges Riksdag och jag kommer att möta dem och deras medarbetare varje dag i porten. Det känns sådär, milt uttryckt. Att de har kommit in i riksdagen måste ses som ett enormt misslyckande för alla etablerade partier.

Paulina Neuding och Johan Lundberg skriver idag på DN Debatt att vi har misslyckas med två saker när det gäller diskussionen om invandringen. Det ena är att vi inte har erkänt att det finns problem och därmed inte kunnat tala om vad man i så fall kan göra åt det. Sverigedemokraterna pratar om problem, som många håller med om, och har en lösning som är helt galen (stoppa invandringen av muslimer till Sverige). Vi andra ser inget problem och har därmed ingen lösning och då är det lätt att tro att SD:s lösning är den enda möjliga. Det andra vi har misslyckats med är att förklara varför invandring och flyktingmottagande är någonting bra.

Jag tänkte analysera den första punkten lite mer. Jag såg Jimmie Åkesson debattera med Nalin Pekgul några dagar före valet. Jag tycker att Nalin Pekgul i vanliga fall är en bra debattör, men nu misslyckades hon totalt. Åkesson satt där och målade upp ett problem och Pekgul fortsatte att mala på om en artikel som Åkesson skrivit där det framgår att han är rasist. Hon borde vunnit debatten, men gjorde det inte.

Folkpartiet, som är mitt parti, har gjort några försök till att formulera problem. Till exempel snuddat vi tanken att det ofta ligger en konflikt i att det kommer hit folk med taskig kvinnosyn. Ett fp-förslag om att alla barn måste vara med på gympan och sexualundervisningen, oavsett religion är ett bra försök att vara tydlig med att vi inte accepterar att man behandlar människor olika.

Dock har det varit lite si och så när de etablerade partierna ska försöka sätta ner foten och ”ställa krav” på invandrare. Folkpartiet har blivit anklagare för att ”fiska i grumliga vatten”, något som vi slår ifrån oss, både när det gäller språktestet från 2002 och burkaförbudet nu i augusti. Min åsikt är att inget av dessa förslag är orimliga och inte heller är det främlingsfientliga förslag. Problemet med förslagen är att för det första kommer de som förslag mitt i en valrörelse i syfte att väcka uppmärksamhet. Det kan för många tyckas konstigt att man försöker vinna poänger på något som på ytan ser ut som ett främlingsfientligt förslag. För det andra är de inte förslag som på något sätt är någon lösning på det stora problemet med att invandrare inte integreras i det svenska samhället (språktest är först aktuellt när en person ska bli medborgare). För det tredje är det frågan om ifall det överhuvudtaget är lösningar på ett problem (hur många som vill bli medborgare kan inte svenska och hur många kvinnor vill ha burka i skolan?). Resultatet av dessa uttalanden har blivit att många tror att vi vill språktesta alla invandrare och att bruka ska vara förbjudet helt och hållet.

Nu är det inte valrörelse på ett tag och jag hoppas att SD i riksdagen gör att vi inte bara vågar ta debatten, utan också ser till att vinna den. Det är inte acceptabelt att kvinnor tvingas sitta bakom skärmar i klassrummet (som i Strömsund) för att män med taskig kvinnosyn vägrar att gå i skolan om de inte gör det. Det är inte acceptabelt att vara maskerad i skolan, vare sig man sitter med rånarluva eller burka på sig. Och framförallt så har alla barn, oavsett religion och kultur, rätt till att vara med i alla undervisning i skolan. Detta måste vi våga säga, även om Jimmie Åkesson och hans kompisar sitter i riksdagen.

Bröstpumpsdebatten har spårat ur

2010-09-08T18:37:00.003+02:00

Nu kan jag inte hålla mig längre. Jag bara måste kommentera Ohly och bröstpumpen. Jag kan inte fatta alla dessa brösttoner som liberaler tar till när det kommer till individualiserad föräldraförsäkring.

Pär Johnsson (fp) i Lidköping tycker att det är löjligt att man vill ge mindre pengar till barnfamiljer och han menar att det är socialistiskt att vilja ”tvinga” föräldrar att vara hemma med sina barn. Jag skulle hellre vilja fråga: Vilka mammor helammar efter ett halvår? Hur stort är problemet? Det må ha varit ett klumpigt uttalande, men löjlig är snarare frågan även svaret.

Jag undrar också i mitt stilla sinne varför man skaffar barn om man inte vill ta hand om det. Det är det allting handlar om - män som av olika anledningar inte kan ta hand om sina barn. Bönder, företagare eller you name it, alltid män och aldrig kvinnor. Barn verkar inte vara prioriterat. Pengar är viktigare.

Jag kan förstå att man av olika anledningar inte vill ha lagstiftad delad föräldraledighet och den diskussionen kan vi ta över en öl eller två, men det verkar som om vissa får fnatt så fort man pratar om fler pappamånader. Ingen vill tvinga någon att vara hemma. Med skattemedel kan man dock styra folks val genom att ge mindre pengar till dem som inte delar. Du får vara hemma hur länge du vill, men vi betalar inte. Det är egentligen så enkelt och inte alls oliberalt.

Birgitta Ohlsson är som vanligt lysande i frågor som denna.

Tillbaka från bloggtysnaden

2010-09-05T09:12:00.019+02:00

Sommaren är över, men den övergick i en valrörelse och vips hade jag inte uppdaterat bloggen på flera månader. Jag har försökt så gott det går att hålla liv i Feministbiblioteket och det har tagit all min bloggkraft.

Nu är jag dock tillbaka och jag tänkte inte lägga ner bloggen!

Här är några bilder som får sammanfatta min sommar:

Sommaren började på Landsort och för en gång skull var midsommarhelgen vacker och varm.

Precis före semestern var vi i Almedalen och det var verkligen trevligt. Här ses jag äta gotländska specialiteter som Gotlands kommun bjuder på (det är ingen alkohol i glaset, det är ju trots allt kommunen som bjuder!).

Folkpartiet blev svenska mästare i politik innebandy. Alla tidiga onsdagsmorgnar var inte förgäves. DN.se var där och gjorde ett reportage. Jag hittar inte det på DN när jag letar, men här har innebandyförbundet en länk till filmen.

Jag är en stolt vinnare (även om jag kanske inte låg bakom varenda mål som gjordes av vårt lag).

Sedan följden en veckas lång semester i Frankrike tillsammans med make, bror och svåger. Först bilade vi runt i Normandie och såg så klart invasionsstränderna. Detta är Omaha beach.

Ibland var vädret inte det bästa men humöret ändå på topp. Bilen tog oss runt och vi såg tapeter, kloster och ciderfabriker.

Vi såg även otrolig mysiga franska byar, som denna Beuvron-En-Auge.

Sedan var det också tid för att glassa i solen, här i hamnen i Honfleur.

God mat fick vi också, här råbiff i Rouen.

Sedan bar det av till Paris och bilen återlämnades. Fin utsikt från rulltrappan i Centre de Pompidou.

Det var ju en familjeresa, så här kommer en syskonbild från taket på en galleria där min bror fick en lunch som han blivit lovad i födelsedagspresent.

Slutligen är bild från en fantastisk restaurang och vinbar i Marais. Det blir inte mycket bättre än såhär.

Se även min redogörelse för den kulturella delen av resan, sett ur ett feministiskt perspektiv på Feministbiblioteket.

Sommar

2010-07-10T12:20:00.002+02:00

Min vår och försommar har varit hektisk med flera resdagar i veckan och jag har i princip aldrig varit hemma. Därför har bloggen blivit lidande. Nu tar jag sommaruppehåll och kanske gör något inlägg då och då, men kommer nog att vara ganska inaktiv. Jag har däremot inga som helst planer på att sluta blogga, men en liten bloggpaus känns nödvändig.

Jag lägger all min bloggenergi på Feministbiblioteket. Läs och kommentera där!

Trevlig sommar alla läsare!

Annika Östberg - daltandet fortsätter

2010-06-08T19:55:00.005+02:00

Jag har inte tid att blogga nuförtiden eftersom jag reser land och rike runt och ser till att folkpartister får en gedigen webbutbildning. Dock kunde jag inte låta bli att lägga ett litet inlägg om det som engagerat mig länge och som jag skrev om redan i bloggens begynnelse. Det handlar om Annika Östberg och mediernas daltande med henne och förminskning av de brott hon begått.

Jag skrev inget om det när hon flyttades till Sverige eftersom jag då var på bröllopsresa i Kina och missade hela debatten. Vad jag förstår efteråt var det många som talade om att det blev en häxjakt mot henne och många skulle därmed inte hålla med mig om att det daltas. Jag har därför varit ganska tyst i frågan.

Men idag kan jag alltså inte låta bli att skriva några rader. Nu ska Annika Östberg sommarprata. Det hade väl varit ok om hon hade presenterats som den brottsling hon är. Men nej, på Sveriges radios hemsida kan man läsa följande: Fängslad i USA under 28 år efter att ha blivit dömd för dubbelmord. Morden begicks av hennes dåvarande pojkvän, men enligt domen gjorde hon inget för att stoppa dem.

Enligt domen? Det känns som att det här ligger en liten värdering. Kan vi räkna med att en av nästa års sommarpratare blir Tony Olsson med den beskrivande texten att han enligt domen inte gjorde något för att stoppa Jackie Arklöv? Jag tycker inte att vi ska särbehandla brottslingar för att de är kvinnor, och det tror jag att vi gör här. Dock är det självklart att Östberg efter avtjänat straff ska släppas fri och lämnas ifred. Hon får gärna göra ett radioprogram om hur det var att utföra ett brott och ångra sig efteråt, men man ska kalla brottet vid sitt rätta namn.

Läs Expressen , Aftonbladet och Svenska Dagbladet.
Bloggar: Fredrik

Victoria får sin vilja igenom

2010-05-24T19:54:00.006+02:00

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga idag. Det känns oerhört trist att Victoria gick sin vilja igenom och ska ha brudöverlämning på sitt bröllop. Som jag har argumenterat för tidigare så är detta en statsangelägenhet och om man vill ha ett sådant bröllop (läs: om man fortfarande tycker att det är ok att ärva en statschefstitel) så får man faktiskt finna sig i att inte få bestämma själv. Detta borde givetvis Andreas Wejryd sagt till henne. Tyvärr verkar han vara en ryggradslös person. Jag är glad att han har yttrat sin åsikt i frågan, men vad hjälper det när alla white trash-bridezillas runt om i landet vill göra som Victoria? Då har prästerna såklart inte ett skit att sätta emot. Sorry, men nu läggs en ny ribba.

Det värsta är ändå bristen på ärlighet i argumentationen. Att det skulle vara en symbol för tronföljaren som blir förd till altaret av kungen är bara trams. Skulle kungen spatserat in med Carl-Philip om det var hans som var tronföljaren? Nej, såklart inte. Det är bara efterkonstruktioner för att legitimera ett dumt val.

Men dummast av allt och alla måste väl ändå Magdalena Ribbing vara. Här reder hon ut begreppen. Men det var då det. Nu är det annat ljud i skällan. Nu handlar det vår kronprinsessa och då är till och med Ribbing beredd att lägga gamla principer åt sidan.

Jag återupprepar: Hoppas att monarkin avskaffas snabbare än Vickan hinner överlämnas!

Fler bloggar om detta: Helle Kein, Amanda Lövkvist, Jesper Svensson

Var är brudarna i den nya brittiska regerigen?

2010-05-14T15:22:00.004+02:00

Det är verkligen roligt med liberaler i den brittiska regeringen. Dock är det mindre roligt att endast 4 av 23 ministrar är kvinnor. Kanske är det så att just brittiska kvinnor saknar den kompetens som behövs för att styra landet. Kanske är de brittiska kvinnorna mindre intresserade av politik än i exempelvis Sverige. Eller så är det så att de gubbar som nu bildat regering tror att kvinnor är mindre kompetenta och mindre villiga att få makt. Förmodligen är det så.

Redan på 80-talet var Storbritannien ett föregångsland med en kvinnlig regeringschef som är en av de mest kända regeringschefer de haft. Vad hände med jämställdheten i politiken efter det? Inte mycket kan vi konstatera. Jag saknar denna vinkel i svensk media. Vi om några borde reagera på avsaknaden av kvinnor på höga poster!

Läs mer om den nya brittiska regeringen: Svenskan, Aftonbladet, DN

Lars Vilks och yttrandefriheten del 152

2010-05-13T12:50:00.009+02:00

Lars Vilks har återigen varit i blåsväder. Återigen har galna fundamentalister försökt att stoppa det han gör. I detta fall var det inte Vilks själv som gjort något, utan han föreläste om vad man får och inte får göra i olika länder. Ett högst relevant ämne kan man tycka. Galna män försökte stoppa honom och blev nedbrottade av poliser och många fick tårgas i ögonen, ja ni kan se hela förloppet på Upsala Nya tidnings webbplats om ni klickar på länken ovan.

Bloggaren Fredrik frågar sig som om yttrandefriheten har en gräns. Svaret på den frågan borde för varje liberal vara nej. Fredrik jämför med Djurgårdssupporten som blir nedklubbad i motståndarklacken och insinuerar att alla borde tycka att han inte har rätt att hävda yttrandefrihet. Men självklart har han det. Ingen människa kan någonsin anses vara rättfärdigad att slå ner någon för det den personen säger. Jag blir fruktansvärt provocerad av det Fredrik skriver, men jag funderar inte på om han borde censureras.

En del personer viftar bort Lars Vilks som en tokfrans, och det kanske han är, men det är inte det som detta handlar om. Föreläsningen i Uppsala handlade om yttrandefrihet och de som förstörde föreläsningen var emot yttrandefrihet och vårt öppna samhälle. Jag förstår inte hur man kan försvara det öppna samhället och samtidigt försvara dem som vill rasera det. Man måste komma ihåg att det inte är ett gäng kränka muslimer som visade upp sig i en föreläsningssal i Uppsala. De är extremt medvetna om vad de gör. Hur förklarar vi annars vad de gjorde där? Varför var de intresserade av en öppnen föreläsning vid universitetet som skulle hållas av Lars Vilks? Jo, såklart därför att de är ute efter honom och bara väntade på ett tillfälle att slå till och förstöra. Han har provocerat dem och deras uppgift är att se till att tysta honom. Trevligt, eller hur? (Lyssna på dem som stämmer in i en kör bakom de som slåss: MO-HAM-MED, MO-HAM-MED, allt verkar mycket regisserat.)

Jag drar en parallell till den så kallade Salemmarschen. Jag tycker att det är fruktansvärt att det finns nazister in vårt land som samlas och demonstrerar, men tyvärr är det inte det enda problemet i sammanhanget. Så kallade antifascister anordnar motdemonstrationer för att visa sitt förakt och dessa motdemonstrationer urartar alltid och folk i Salem vågar inte gå ut och alla affärer stänger när marschen ska gå av stapeln. Vad är AFA:s syfte? Jo, att marschen inte ska få hållas. Det kan ju låta ädelt för en oinsatt att man vill stoppa nazister från att demonstrera, men det de vill är att yttrandefriheten inte ska gälla alla. De vill bestämma om vad man får och inte får säga. Samma sak är det med de fundamentalistiska galningarna som är efter Lars Vilks.

Det vi bör fråga oss är vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samälle där alla har rätt att uttrycka sin mening så ska vi låta Vilks hållas. Vill vi isätllet ha ett samhälle där vi väljer några som i sin tur väljer ut vilka som har rätt att yttra sig, då kan vi be honom hålla truten. Men då ska vi också veta att det kanske inte alltid är dem vi gillar som sitter vid makten och utser vad som är acceptabelt att prata om och en vacker dag kanske det är vi som måste hålla tyst. Alla som vill ha det andra alternativet räcker upp en hand!

Slutligen vill jag säga att jag funderade ett tag på om jag inte tyckte att Lars Vilks bara var en tokfrans, men tack vare honom ser vi att vårt öppna samhälle och vår yttrandefrihet är hotad. Så länge det viktigaste är att få tyst på Lars Vilks och inte på dem som vill tysta honom så har vi större problem i samhället än vad vi tror.

Läs mer i Expressen och Aftonbladet

Andra bloggare som skrivit om detta: Maria Byström, Per Altenberg, Christian Tegnvallius, Sakine Madon och Niklas Odelberg

Vart är feminismen på väg och vem vill följa med?

2010-05-05T14:16:00.001+02:00

Igår var jag på ett seminarium ordnat av Liberati som handlade om feminism. Titeln på seminariet var ”Vart är feminismen på väg och vem vill följa med”. Moderator var Isobel Hadley-Kamptz och debattdeltagare var Magnus Betnér, Maria Sveland och Louise Persson. Alla liberaler utom Sveland.

Tyvärr blev detta en debatt där de mesta kloka saker kom från vänster och debatten höll över lag mycket låg nivå. Men för att inte vara alltför kritisk utan mer fokusera på det som var bra så kommer här ett antal citat från diskussionen:

Magnus Betnér: Vi behöver stå ut med ett mindre liberalt samhälle på kort sikt för att få ett mer liberalt samhälle på lång sikt (om bland annat kvotering i bolagsstyrelser).

Maria Sveland: Feminism är inte bara åsikter, det är också kunskap.

Louise Persson angående att tro på att det finns strukturer som missgynnar kvinnor och att tro på Adam Smiths osynliga hand: Det är egentligen inte så stor skillnad.

Maria Sveland angående varför feminism blir så känsligt: Det är för privat och vidare att ingen vill konfronteras med frågor som: Varför är det alltid är jag som vet vad som fattas i kylslåpet.

Louise Persson angående bittermän som är arga på att kvinnor oftast får vårdnaden om sina i vårdnadstvister: De ser inte sambandet med odelad föräldraförsäkring och att de inte får vårdnaden. De skyller istället allt på feminismen.

Jag fick tillfälle att ställa en fråga och då också presentera Feministbiblioteket (såklart tar man chansen!). Jag frågade om de kunde se en backlash i samhället just nu, men det var ingen som trodde det. Jag ska utveckla mitt resonemang i den frågan vid ett senare tillfälle. Hur som helst var det en trevlig tillställning som slutade med två utdelade visitkort och två öl i goda vänner lag.

Sveriges statschef planerar bryta mot svenska kyrkans vigselordning

2010-04-22T12:55:00.003+02:00

Jag satte morgonteet praktiskt taget i vrångstrupen i morse. Är detta verkligen sant? Ska Victoria och Daniel frångå svensk vigseltradition och tillämpa brudöverlämning? Jag som trodde att Vickans bröllop skulle bli en slutpunkt för alla hollywoodinfluerade bröllop, men det kommer nu istället at bli ett startskott för en ny era där brudöverlämning blir norm.

Jag har tidigare skrivit om detta fenomen och varför det är skadligt för jämställdheten. Annika Borg skriver i sin artikel att brudöverlämning är en djup symbolisk handling och att det är viktigt för kyrkan att vigselakten symboliserar jämlikhet. För att visa att kvinnan och mannen båda är myndiga att fatta sina egna beslut, går de under vigselakten in tillsamman i kyrkan. Kyrkans tradition tycker jag är fin. Den visar att vi lever i ett land där kvinnor ä myndiga och får bestämma själva vem de ska gifta sig med.

Nu vill Victoria av alla människor ledas in av sin far, kungen och Sveriges statschef, när hon gifter sig med sin Daniel. Även om hon är en människa och själv, tillsammans med Daniel, ska få bestämma över sin vigsel så att den blir som de vill, så är det ändå så att vissa saker som de måste förhålla sig till. De måste t ex gifta sig i Storkyrkan och det finns en rad andra regler. Självklart borde en regel också vara att hålla sig till Svenska kyrkans vigselordning.

Jag tycker att det är oerhört allvarligt om Sveriges statschef kommer att släpa in sin dotter i kyrkan som vore hon en omyndig kvinna. Det en sak om romantiska tjejer runt om i Sverige har fått för sig att detta är en fin gest men en helt annan sak om Sveriges blivande statschef inte förstår att detta är en symbol för ojämlikhet.

Nu är jag inget fan av monarkin, men något gott borde detta bröllop föra med sig och det är att ge tjejer som vill överlämnas av sina fäder en ny förebild och tänka på ett nytt och mer jämställt sätt. Väljer Vickan att gå in med kungen så hoppas jag att republik införs snabbare än hon hinner överlämnas.

Fler som skrivit om detta: Karin Långström Vinge och Ordningsfrun

Jag återkommer i frågan, var så säkra!

Fördomar och reflektioner på tåget hem från Göteborg

2010-04-12T13:06:00.001+02:00

Jag har inte uppdaterat bloggen på en vecka nu och det beror på min alltmer hektiska arbetssituation. Jag ska flänga runt i hela riket och webbutbilda folkpartister och det känns som att det blir sällsynt att få en stund över för sig själv. Men idag har jag tagit mig ledigt!

Igår var jag på väg hem från en webbutbildning i Falkenberg och klev på tåget till Stockholm i Göteborg. En man satt bredvid mig och jag blev lite besviken på att inte få sitta själv. Jag skulle läsa och kanske sova på vägen upp. Nu ville mannen vid min sida ha sällskap upp och prata hela vägen och för en social person som jag, blev detta något av en konflikt. Det brukar vara jag som vill prata, men nu var jag mer sugen på att läsa. Dessutom visste jag inte vad jag hade gemensamt med en göteborgsk arbetare som av någon anledning veckopendlade till Stockholm.

Jag valde att vara trevlig, men när det kom fram att hans jobb i Stockholm var att han var fackligt förtroendevald så försökte jag in i det längsta undvika att tala om vad jag jobbade med. Jag sa lite flyktigt att jag jobbar med internutbildningar. Som det brukar bli så går det dock tillslut inte att undvika längre och jag fick frågan vad jag sysslar med. Ett skämt om webb kontra dataintrång kom och jag kunde hålla mig för skratt. Vid det laget hade jag bestämt mig för att detta samtal måste få ett slut och att jag inte orkade sitta och småprata med någon som jag trodde var en sosse som hatade både Stockholm och regeringen. Detta va dock enbart fördomar skulle det visa sig.

Samtalet fick en annan vändning och jag fick mina fördomar krossade en efter en. Mitt ressällskap är bekymrad över att regeringen inte kommer ut med sin politik, tex skattesänkningarna (verkligen?). Han tycker också att fp:s enda stora fel i Göteborg är att de accepterade biltullarna (bara det?). Dessutom kom det några kängor till hans fackliga motsvarigheter i LO (hörde jag rätt?).

Vi lämnade politiken för en stund och började prata resor. Det visar sig att vi var i Peking ungefär samtidigt förra året och pratade om det. Han hade även varit i Vietnam och Thailand och vi pratar om det. Sedan berättade han om Borneo som han tycker att jag bör besöka. Han nämnde ockås Brasilien som ett underbart land där man kan resa runt i veckor.

Vid detta laget hade jag riktigt trevligt och började småle åt mig själv och mina fördomar. Den sista krossade fördomen fick jag när vi skulle skiljas vid centralen i Stockholm: ”Se nu till att vinna valet för annars får jag panik! Helt allvarigt vet jag inte vad jag ska ta mig till om ni inte vinner.”

Så var min resa hem från Göteborg. En äkta göteborgare med ett fackligt förtroendeuppdrag röstar på regeringen. Jag känner mig mer hoppfull för fortsatt arbete för en valseger i höst!

Nej till censur - alltid!

2010-04-04T18:49:00.002+02:00

Jag värnar yttrandefriheten och det gör jag för att jag är liberal. När vår EU-kommissionär Cecilia Malmström går ut och säger att vi ska införa internetcensur för att ”barnpornografi inte har någonting att göra med yttrandefriheten” så undrar jag var ideologin har tagit vägen. Självklart är inte det inte en yttrandefrihetsfråga huruvida mans kan få sprida barnpornografiskt material eller inte, men att på förhand censurera ”olämpligt material” på internet är en yttrandefrihetsfråga. Punkt.

Henrik Alexandersson skriver bra om detta. All censur tenderar att svälla och det som är olämpligt för vissa är det inte för andra. Visst kanske vi alla enas om att barnpornografi är olämpligt, men när det kommer till abort, homosexualitet eller folkmord så kan det i andra länder vara förbjudet att yttra, för en svensk, helt normala saker. Det vill vi inte definitivt inte ha hit och med en EU-lagstiftning om censur mot barnpornografi kommer vi ett steg närmare det vi inte vill ha.

Jag tycker inte om att man använder grova brott som barnpornografi för att legitimera censur. Tänk om och tänk rätt!

Andra som bloggat om detta: Mikael Ståldal, Victor Zetterman, Per Pettersson och Mattias Lönnqvist.

Det är tydligen möjligt att köpa sex av inlagda patienter

2010-04-03T10:25:00.002+02:00

Jag är just nu hemma och mina föräldrar i Lidköping och här nere läser man Göteborgs-Posten. Idag läste jag något förfärligt i tidningen och det var denna artikel om en psyksjuk patient som sålde sex från sitt rum på Östra Sjukhuset i Göteborg. Förutom att detta är helt vansinnigt och att det naturligtvis inte ska gå att kunna sälja sex i ett rum på sjukhuset så visar detta också på hur viktig sexköpsalgen är.

Som jag skrev ridigare så är lagen till för dem som ligger i gränslandet mellan total frivillighet och våldtäktsoffer. Kvinnan på Östra Sjukhuset i Göteborg sålde sex frivilligt, men vi kan väl alla vara överens om att denna frivillighet står på aningen svajig mark. Hon har blivit sexuellt utnyttjad som barn, är manodepressiv och säljer sex för att skada sig själv. När jag läser om sådana kvinnor så blir jag stärkt i mitt försvar av sexköpslagen.

Läs här min recension av boken 14 år till salu av Caroline Engwall som handlar om en ung tjej som säljer sex ”frivilligt” för att skada sig själv eftersom hon känner skam och skuld efter en våldtäkt. Tjejen i boken hade kunnat får hjälp ändå eftersom hon var så ung, men hade hon forsätt sälja sex i några år till hade hon inte haft den tryggheten om inte sexköpslagen fanns.

Lästa böcker 2010 del 1

2010-03-28T18:42:00.004+02:00

Jag läser en bok på stranden på ön Bintan i Indonesien.

Jag läser 20 böcker enligt en egen litteraturkanon sedan tre år tillbaka och här kan du se vad jag ska läsa i år. Årets kanon ser lite annorlunda ut eftersom jag ska läsa 10 valfria nobelpristagare. Jag kan nu redovisa de fem första böckerna:

Från listan:

Grannarna – Fredrika Bremer: Denna bok var väldigt tråkig. Recension finns att läsa på Feministbiblioteket.

Grisjakten – P C Jersild: en fruktansvärt bra bok! Min vän Mia sa igår på en middag att temat i boken är någon man skulle velat komma på själv. Den handlar om en byråkrat som får i uppdrag att utrota alla grisar och så klart syftar detta på förintelsen.

Nobelpristagare:

Vid flodens krök – V S Naipaul: Denna bok började bra, men sedan kom jag liksom inte vidare. Därför kan jag heller inte ge något bra referat eftersom jag helt enkelt inte kommer ihåg. Det handlar om en man i ett okänt afrikanskt land och han går igenom krig och förflyttningar.

Den goda jorden – Pearl Buck: Otroligt bra! En nobelpristagare och tillika feminist och jag blir sjävlklart intresserad! En recension av denna bok finns också på Feministbiblioteket.

Heinrich Böll – Doktor Murkes samlade tystnad: Fem noveller om mer eller mindre märkliga personer. Min favorit var den om fastern som firade jul varje dag.

Allt ofrivilligt sex är inte våldtäkt

2010-03-26T09:46:00.002+01:00

Det känns bra att Beatrice Ask har gjort en pudel, även om det inte riktigt känns som att hon menar det.

Paulina Neuding skrev i gårdagens svd om dessa lilla kuvert och hur fel det är. Bra så. Men Neuding är också upprörd över att polisens resurser går till att försöka haffa torskar när man istället ska koncentrera sig på våldtäktsmännen. Det är alldeles självklart att män som misstänks för brott oavsett om det handlar om sexköp eller om mord, inte ska få hem brev i kuvert i grälla färger. Men alldeles oavsett det så är sexköp ett brott. Neuding skriver:

Nu går polisens resurser till att jaga människor som har haft frivilligt sex på fel sätt, samtidigt som kvinnor är rädda att gå hem på kvällen därför att antalet våldtäkter stiger.

Jag kan förstå att de som är emot sexköpslagen tycker att man slösar bort samhällets resurser på att leta sexköpare, men oavsett det så är det inte alla prostituerade som valt att sälja sin kropp efter noga övervägande. Det låter på Neudning som att det är ett gäng glada horor som säljer sin kropp till ett gäng glada torskar och av en händelse råkar de hamna i polisens händer. Eftersom någon måste få reda på att ett köp har skett kan måste det förmodas att någon anmäler brottet. Före citatet ovan skriver Neuding:

När Beatrice Ask talar om sexköp talar hon om att det gäller att komma åt dem ”som förgriper sig på småflickor”. Mot sådana övergrepp finns det en våldtäktslagstiftning. Vi behöver inte ovanpå detta en lag som vilar på föreställningen att vuxna kvinnor inte är förmögna att själva ta ansvar för sina liv och sina kroppar.

Det finns en gråzon mellan den som blir våldtagen och den som har sex mot betalning frivilligt. Det är för dem som finns i denna gråzon som lagen är till för, i alla fall i min föreställningsvärld. En kvinna som utsatts för sexuella övergrepp och tvingats in i prostitution och sedan valt att stanna kvar där ”frivilligt” är ett exempel. Tessan i boken 14 år och till salu sålde sig själv ”frivilligt” och om hon hade fortsatt till hon blev 20 hade det varit fullt lagligt att ha sex med henne mot betalning och då hade inga våldtäktslagar räckt. Det låter på Neuding som hon tror att det antingen är lyckliga horor eller våldtäktsoffer. Verkligheten är ofta en annan.

Jag tycker att poliser ska sätta dit dem som begått brott mot sexköpslagen och även sätta dit dem som våldtar. Det ena utesluter inte det andra. Polisen ska inte jaga människor som har frivilligt sex med varandra, men de brott mot sexköpslagen som anmäls ska utredas och straff ska ges till dem som är skyldiga. Men ingen ska dömas innan dom har fallit.

Helena Bargholtz har också skrivit om detta.

Folkpartiets nya webb

2010-03-25T18:45:00.008+01:00

Jag bloggar mycket om min vardag och mina politiska åsikter, men inte så ofta om mitt jobb. Som politisk sekreterare med ansvar för webb och webbsupport kan jag idag meddela att vi idag har lanserat en ny hemsida. Den är inte helt klar med alla nya funktioner, men vi har kommit en lång bit på vägen.

Tillsammans med mina kollegor Niki och Markus har jag varit med och tagit fram denna nya sida. Min roll nu är först att leta buggar och rätta till, men sedan att se till att utbilda dem som ska använda systemet. Och att utbilda folk på webben är bland det bästa i mitt jobb. Snart ska jag till Halland och Östersund och kanske är jag någon gång i vår i en stad nära dig.

Här ser du den nya hemsidan.

Seved Monke, Gulan Avci, Anna Lundberg, Christer Sörliden, Jimmi Jonsson och Runo Johansson har också bloggat om fp:s nya webb.

Ask och lila kuvert

2010-03-20T08:43:00.002+01:00

I torsdags var jag på ett seminarium i Riksdagen om unga kvinnor som hamnar i prostitution för att de vill skada sig själva. Författaren Caroline Engvall var där och pratade om den bok hon skrev för två år sedan, 14 år och till salu. (Jag ska såklart återkomma med en recension på Feministbiblioteket när jag läst den.)

På seminariet pratade även Beatrice Ask och några andra, men jag tyckte att det blev ganska trist när det bara diskuterades vilka polisinsatser som skulle göras så jag gick när det var en halvtimma kvar. Det skulle jag tydligen inte gjort med tanke på vad som visades i tidningarna igår.

Citat från Beatrice Ask enligt Aftonbladet: Jag vill skicka grälla kuvert till sexköparna, för jag tror att det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen (..) Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag är ofta arg för att brott mot sexköpslagen inte respekteras och at folk som bryter mot den inte ses som brottslingar, men detta är banne mig det dummaste jag har hört. Att skicka ut kuvert med grälla färger till den som MISSTÄNKS för brott mot sexköpslagen är inte att hålla sig till att du är oskyldig fram till dess att motsatsen bevisas.

Jag håller med Beatrice Ask om att det är mer effektiv än fängelse, men denna typ av straff tillämpar vi aldrig annars, så varför nu? Eller jag vet varför, för att människor ska dömas av en domstol, inte av sina medmänniskor. LUF:s ordförande Adam Cwejman illustrerar hur det skulle se ut när Ask skickar ut sina ila kuvert.

Ska man skratta eller gråta? Vad man än gör känns inte detta som ett inlägg som främjar de som är för sexköpslagen. Och det skrattar inte jag åt.

Andra som bloggat om detta: Andreas Froby, Sebastian Hallén, Runo Johansson, Amanda Brihed, Sanna Rayman, Alexander Bard och Politikerbloggen.

Gammal skåpmat om biologism som piggar upp

2010-03-18T19:29:00.003+01:00

Få saker gör mig så glad som när forskare kommer med rapporter som bevisar vad jag är så övertygad om: Att kvinnor och män är mer lika än olika. Visst är vi alla olika, men de individuella skillnaderna är större än dem mellan könen.

Janet Shibley Hyde, psykologiprofessor vid University of Wisconsin-Madison i USA har forskat kring skillnader mellan könen och har kommit fram till att de huvudsakliga skillnaderna mellan könen ligger i att män är mer våldsamma, onanerar mer och har mer gärna tillfälliga sexuella partner samt är mer fysiskt aktiva. I annat fall är vi mest lika.

Professor Annica Dahlström hävdar ofta att skillnaderna sitter i våra hjärnor, något som Hyde förkastar år det kraftfullaste: - Det finns ingen "kvinnlig" hjärna. Det finns en mänsklig hjärna, säger hon.

Många har liksom Annica Dahlström försökt att "bevisa" att kvinnor och män är olika och att vi behövs till olika saker. Feminister har i många årtionden kämpat för att denna syn ska försvinna och att man inte ska prata om vårdande gener och alfahannar.

Även om Hydes forskning inte kom igår så skadar det inte att friska upp minnet då och då. Birgitta Ohlsson tipsade mig idag om denna gamla artikel i DN. Det känns bra att ha lite på fötterna när man möter särartsfeminister, vilket tyvärr händer allt oftare.

Monica Green tycker lite olika saker om syskonsex

2010-03-17T22:11:00.002+01:00

Nu har Monica Green varit i farten igen och har uttalat sig om saker som sossar inte bör (eller hur ska man annars tolka det som händer sen?). Man ska inte straffa syskon som har sex med varandra, tyckte Monica i förrgår. Eller ska man kanske ändå det? Monica Green ber nu om ursäkt för sitt dumma uttalande och vill istället skärpa inceslagstiftningen. Men är det samma sak? Det hela är mycket oklart, ursäkt ber hon om i vilket fall.

Trots att Monica Green inte tillhör mina favoriter så tycker jag ändå att hon har rätt. Ja, i sitt första uttalande då. Varför ska frivilligt sex mellan två vuxna människor vara förbjudet? Jag anser att det ska vara olagligt att utnyttja någon som är i beroendeställning, men när det inte finns någon sådan så tycker jag inte att vi ska lägga oss i vem som har sex med vem.

Det är helt uppenbart att det handlar om en moralisk lagstiftning så risken för avkomma inte kan vara den enda orsaken. Då skulle det ju vara ok om två börder, eller två systrar hade sex med varandra. Dessutom är det tillåtet för halvsyskon att gifta sig med varandra om man inte växt upp tillsammans.

Visst kan det vara så att många som har sex med sina nära släktingar är lite störda, men ska vi stifta lagar för att kunna slänga lite störda människor i fängelse? Vad vinner vi eller de på att det är förbjudet för syskon att ha sex?

Monica Green skriver i sann Monica Green-anda i sitt nya uttalande idag att hon anser att politiker ska blanda sig i det mesta. Ja, då är det ju logiskt att man vill peta i folks sexliv, men om man inte anser detta (vilket jag hoppas att majoriteten av borgerliga politiker inte anser) så borde man väl inte gilla lagar som förbjuder vuxna människor att göra frivilliga val?

När Monicas Green äntligen säger något vettigt, ja då tar hon tillbaka det!

RUT-avdraget är inte en rikemansfråga

2010-03-15T13:05:00.004+01:00

Igår kom jag hem från folkpartiets riksmöte och det var en mycket givande helg. Jag har min vana trogen haft en utställningsmonter där jag erbjuder en blogg- och webbskola. Tillsammans med underbara kollegor fick vi mycket besökare och lyckades inspirera många bra folkpartister om att börja använda sociala medier mer.

Jag valde att tillbringa min söndagskväll framför TV med glass och te och reprisen av melodifestivalen istället för att titta på Agenda, men jag har läst att Seved Monke har skrivit om den debatt som var mellan Jan Björklund och Wanja Lundby-Wedin om hushållsnära tjänster och det så kallade RUT-avdraget. Merit Wagner har också skrivit om detta idag.

Jag har tidigare skrivit om detta och blir nu irriterad över de nya uppgifterna om att det bara är höginkomsttagare som utnyttjar avdraget. Det perspektiv som personer som är motståndare till RUT har, är att det är överklassen som får subventionerad städhjälp. Med det perspektivet kan jag förstå att man som hängiven socialdemokrat tycker att det ska slopas, men låt oss se saken från den andra sidan.

Vilka är de som arbetar som städerskor? Ofta är det kvinnor som inte alltför ofta är födda i ett annat land och flytt från krig och andra hemskheter. Dessa kvinnor har tidigare jobbat svart, men får nu möjlighet till en vit arbetsmarknad. I tider där vi verkligen behöver fler jobb är det märkligt att den röd-gröna röran vill frånta tusentals människor sina vita jobb.

Ulf Lindberg försvarar idag i svd Almegas uträkning om hur populärt RUT-avdraget är. 11000 arbetar inom sektorn och 23000 nya köpare tillkommer varje månad. Med tanke på vänstertrojkans engagemang för alla SAAB-anställda så borde det gå tvärt emot deras politik att göra 11000 personer arbetslösa. Men tydligen är det viktigare att personer med hög inkomst inte ska kunna köpa billigare städhjälp i hemmet än att 11000 ska få behålla sina jobb.

Jämförelsen med ROT-avdraget är också skrämmande. Jag håller med Rasmus Jonlund om att man inte ska prata om manligt och kvinnligt i detta sammanhang, men trots det är det ju så att fler män jobbar inom byggbranschen och fler kvinnor inom städbranschen och det anses på något sätt fulare att inte kunna ”ta hand om sin egen skit”.

Fler som bloggat om RUT-avdraget: Carina Boberg, Christer Sörliden och Daniel Rhodin i Eslöv.

Aspuddsbadet och det breda folkliga stödet

2010-03-15T11:17:00.003+01:00

Jag måste nu skriva ett inlägg om det som stört mig sedan i höstas. Det är ingen stor fråga, men jag vill ändå att folk ska veta att det finns andra åsikter. Det handlar om Aspuddsbadet. En kort summering om vad det handlar om:

Asbuddsbadet är ett badhus som drivits av en förening, men varit i Stockholms stads ägo. Detta bad behöver renoveras. Renoveringen beräknas kosta skattebetalarna 14 miljoner kronor. Stockholms stad har beslutat att riva badhuset och lägga skattepengarna på bad som används av fler. Detta har väckt enorma protester och rivningsarbetet har försvårats av att badet har ockuperats av föreningens medlemmar. Det talas om en enorm bred protestvåg mot rivningen och medlemmarna vill ha en dialog om Aspuddsbadet.

Nu badet borta, men kvar är protesterna. Om man tittar på ansvariga borgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg så kan man följa hur enormt arga personer i Aspudden är. En del är så arga att de jämför protesterna med proteser mot naziregimen i Tyskland. Det finns inga gränser.

När man ger sig in i debatten och vill påpeka att det finns andra åsikter om badet, så anklagas man för att gå andras ärenden eller att man själv är anställd av fp. Jag är anställd av fp, men jag har ingenting att göra med Aspuddsbadet. Dock har jag som medborgare i Stockholm rätt att tycka till om vart mina skattepengar går. Det är inte bara de som bor i Aspudden som har rätt att tycka till om badet.

Vi kan ställa oss fråga om hur det hade sett ut om vi hade folkomröstat om saken. Alla i Stockholm ska få säga sitt och frågan skulle lyda:

Ska vi satsa 14 miljoner kronor på ett badhus i Aspudden som endast har ett omklädningsrum eller ska vi satsa 14 miljoner kronor på något annat bad i Stockholm som används av fler, t ex Farsta-badet?

Vad tror ni att Stockholms invånare hade röstat? Aspuddsbadsgaphalsarna tror på det första. Det gör inte jag. Och det gör uppenbarligen inte de som styr i Stockholms stad heller.

Till sist: Dialog betyder att man pratar och lyssnar, inte att de som skriker högst ska få sin vilja igenom.

Göran Hägglund lägger tungan på underläppen och gör en gap åt Monica Green

2010-03-10T19:38:00.004+01:00

Detta är så roligt att jag inte kan sluta skratta:

Monica Green är riksdagshusets stora underhålling. Det är så vansinnigt roligt hur hon kan anklaga någon som slickar sig om munnen eller vad man nu gör för att räcka ut tungan åt henne. Och sedan förklaringen: "...han lägger den (tungan) på underläppen och gör en jättestor gapning". Jag kluckar fortfarande av skratt.

(Jag får vara elak mot Monica då jag har suttit i paneldebatt med henne där hon oavbrutet anklagade mig för ar ljuga och inte ha koll, vilket istället var hon som inte hade.)

Singapore

2010-03-07T16:06:00.017+01:00

Så har jag då kommit fram till resans första och sista stopp, Singapore. Vi hade förväntat oss mycket av denna stad och allt infriades inte, men det var en mycket trevlig vistelse, om än något dyr. Vill man dricka alkohol här så springer semesterkassan lätt iväg.

När vi kom till Singapore på var det redan resans tredje dag. En natt i Frankfurt gjorde att vi var försenade. Den förlorade dagen fick vi dock igen av flygbolaget och vi lade den istället på slutet. Det blev lite stressigt i och med att vi landade i Singapore klockan fem och skulle lyfta för Kuala Lumpur dagen efter klockan ett. Första kvällen tillbringade vi i ett av Singapores nöjesdistrikt, Clark Quay, något som vi kunde titta på från vårt hotellfönster. Det var en trevlig, men dyr upplevelse. Ölen kostade från 70-100 kr.

När vi återkom två veckor senare hade Andreas bespetsat sig på en massa museum och restauranger som vi skulle besöka så det var bara att beta av. Hotellpoolen var lockande i det heta vädret, men hanns aldrig med. Vårt hotell, Peninsula Excelsior Hotel, var helt underbart! Sista vistelsen var i ett fantastiskt rum på 20:å våningen med utsikt från två håll. Man kan ha det betydligt sämre för 800 per natt.

En shoppingkväll på Orchard Road har vi hunnit med. Det var fredagskväll och alla var uppklädda till tänderna – för att shoppa! Vi kände oss nedklädda.

Vi har också besökt Singapore Zoo, något som till skillnad från Peking Zoo är värt ett besök. Helt fantastiskt ställe med djur som mådde bra. Man kunde åka på nattsafari, något nägra av mina vänner rekommenderat, men vi valde att äta frukost med orangutangerna och det ångrade vi inte. Nästa gång blir det nattsafari. Denna gång fick vi möjlighet att se alla djuren i vår egen takt och i dagsljus.

Vi firade det kinesiska nyåret i Singapore, något vi tidigare gjort i Vietnam. Först skulle vi ha varit i Chinatown – så klart – men där var det så mycket folk att jag fick smått panik. Vi begav oss till Boat Quay, en del av samma nöjesdistrikt som Clark Quay, men mysigare. Där förstod vi snart att alla gav blanka fasen i det kinesiska nyåret. Då kom vi på idén att fira tolvslaget på hotellet. Vi hade ju ändå utsikt åt flera håll och bodde så högt upp. Vi ahde utsikt mot floden och mot Chinatown. Sagt och gjort. Öl inhandlades på seven eleven och vi satte oss i fönstret och tittade på alla fantastiska fyrverkerier. En fantastisk upplevelse, även om det inte blev som vi hade tänkt.

Sista dagen kom höjdpunkten – vi åt sunday brunch på Ritz Carlton Hotel. För 800 kr fick vi dricka obegränsat med champagne (och det var ingen dålig årgång) och äta obegränsat med ostron, hummer, gåslever, sashimi, och många, många andra godsaker. Det var bland det bästa jag ätit i hela mitt liv!

Vi besökte två museum, ett om Singapores historia och ett om Asiens civilisationer. Båda mycket väl värda ett besök. Sista dagen, lite smått berusade efter brunchen, besökte vi även Fort Siloso, som var britternas kustartillerifort. Det var inte meningen att vi skulle ha tid att åka till Sentosa, ön utanför stadskärnan, men Andreas ville så gärna se fortet. Det var kul att se Sentosa, även om alla andra också ville göra det denna dag, nyårsdagen, och det blev lite panik när vi skulle åka hem. Singaporiansk ordning gjorde att gick ganska fort att komma på en av gratisbussarna till fastlandet. Men det såg svettigt ut ett tag. Planet skulle ju gå hem kl 23:30 och vi hade inget bagage med oss (det såg ut att lugnt kunna ta fem timmar och klockan hade hunnit bli sex). Vi hann och vi kom hem utan något strul på hemvägen!

Här kommer bilder från Singapore:

Första vistelsen i Singapore och jag tror att det ska gå att ha utsläppt hår. Luftfuktigheten tar ur mig denna tro. Utsikten är dock inte att klaga på!

Jag och mr Raffle. I bakgrunden syns affärsdistriktet och framför det Boat Quay.

Shopping! Jag köpte mig en fin tröja på Esprite. Det var mest som hemma, fast galssigare.

Orangutangmamman med sitt lilla barn. De åt fruktost med oss. En verkligt mysig upplevelse.

Den vita tigern som inte finns vilt längre. Det är betyligt mer grönska här än på Peking Zoo.

Andreas och jag hade ständiga fajter om ifall vi skulle äta kinesiskt eller indiskt. Jag är inte så förtjust i degiga dumplings eller blaskiga nudelsoppor, men Andreas älskar det. Här i Little India har jag fått min vilja igenom och vi äter en helt underbar måltid, serverad på ett bananlöv.

Min snygge make på Raffles hotel. Vi får snart in våra Singapore Sling.

Nyårsafton i Chinatown. Galet mycket folk!

I lugn och ro på hotellet fick vi ändå uppleva nyårsstämingen. Det går inte att ta fina bilder på fyrverkerier, men detta kan i alla fall få illustrera vår känsla av firande.

Champagne och ostron. Inte var dag man får stoppa i sig obegränsat av dessa varor. Jag mår verkligen prima.

I ny batikkjol (från Kuala lumpur) på Fort Siloso. Andreas är i sjunde himlen och jag är lite full.

Andreas i ett folktomt Chinatown på nyårsdagen. Nu har vi sett Chinatown två gånger och aldrig i normalt tillstånd, först för mycket folk och sedan inga alls.

Bintan

2010-03-04T19:23:00.011+01:00

Vi lämnade ett semesterparadis för ett annat. Via flyg till Singapore tog vi oss med båt till den indonesiska ön Bintan i Malackasundet. Detta hade stor potential att vara ett rent paradis, men saknade några faktorer. Jag återkommer till det.

Det var otroligt smidigt att ta sig till Bintan och alla som vill kombinera Singapore med sol och bad och komma så nära charter man kan komma utan att vara det, så är Bintan ett hett alternativ. Du tar en taxi till hamnen och bokar din biljett över. Du checkar in bagaget och sedan tas du praktiskt taget om hand. När du kliver av båten så kommer det enda moment som är lite osmidigt, nämligen att köpa visum. Det kostar 200 kr och är en ren inreseskatt. När du gått igenom passkontrollen så frågar folk vilket hotell du sa till. Nu ska du inte vifta bort dem, de kommer nämligen att ta ditt bagage och se till att köra det och dig till det hotell du bokat.

Vi förstod först på plats att det hotell vi bokat var en del av ett hotellkomplex. Vi bodde på Mayang Sari Beach Resort som var en del av Nirwana Gardens. Allt fanns; massor av olika restauranger, ett stort poolområde, gym och annan sport och emellan gick en shuttle två gånger i timman. Dagtid var det inga problem att gå, men på kvällen var det säkrare att ta shuttlen. Det enda som saknades var folk. Och sådana paradis har vi ju erfarenhet av från förr.

Vi bodde i en stuga med havsutsikt och det var fantastiskt – precis som på alla bilder! Det var fint både invändigt och utvändigt. Stranden var inte lika finns när man tittade närmre då mycket olja låg i sanden och vattnet och stranden var skräpigt. Malackasundet är en av världens mest trafikerade farleder, så det är kanske inte så konstig. Vi gav upp havet efter några bad och satsade på poolen istället – något jag normalt aldrig gör! Vi borde kanske bokat ett hotell på den finare stranden på ön, men jag visste inte hur smidigt det skulle var att ta sig till hotellet och ville bo så nära hamnen som möjligt eftersom vi skulle stanna så kort tid.

Vi stannade i två dagar mitt i veckan och såg inte så mycket folk, men vid polen på huvudresorten och på thairestaurangen sista kvällen var det i alla fall acceptabelt med folk. Vi gissar att det är mer folk där på helgerna, eftersom det bara ligger en timma från en fem-miljonerstad.

Här kommer bilder från vår vistelse på Bintan:

Vår stuga med havsutsikt. Glassigt värre!

Lite annat stuk än vår trädtops-stuga (men den var charmigare!).

Utsikt mot stranden.

Jag tar en promenad längs vår strand. Man får se upp så att man inte får olja på sig!

En vän tog sig en simtur när poolen tömdes på turister efter ett skyfall.

Dagen efter och jag badar i poolen. Andreas fixade solstolar med havsutsikt.

Här låg vi länge.

Och såhär röd blev jag!

Det var lite folk här och utsikten eller maten kunde vi inte klaga på!

Langkawi

2010-03-01T19:04:00.025+01:00

När vi äntligen hade fått lämna Ipoh bakom oss var vi på väg till ön Langkawi i norra Malaysia. Vårt första intryck var inte så bra. Det såg skärpigt ut och det verkade inte finnas strandbarer att hänga på. När vi fick vårt rum kom vi dock på andra tankar. Vi bodde på hotellet Malibest resort och hade hört innan att det var lite sunkigt och ”not for honeymooners”. Vi valde dock att chansa och bokade ett rum i en trädtopp. Vi kommer aldrig att ångra det beslutet. Om man inte ska betala en förmögenhet så är Malibest det enda alternativet på Chenang beach att bo direkt på stranden.

Vi bestämde oss för att göra en utflykt om dagen, med undantag för ankomstdagen, men då fick Andreas för sig att flyga paragliding! Höjdrädd som jag är (och han!) tvekade jag, men vågar han så vågar jag! Det var en fantastisk upplevelse! Dessutom är ön mycket vackrare än den livliga gatan som vi först kom till.

Vi kunde njuta av vår balkong ovanför stranden och sitta där och dricka en öl i solnedgången. När man bor så är man verkligen i paradiset. Då spelar det ingen roll att toan inte är så jättetrevlig. Balkongen uppväger allt.

Nattlivet i Langkawi var helt ok. Den skräpiga gatan förvandlas på kvällen till en sprudlande gatan med liv överallt. Tyvärr ligger inte restaurangerna på stranden, som på Ko Chang, men en bar – Babylon – erbjuder strandhäng under stjärnorna och där hängde vi nästan alla kvällar.

När det gäller utflykter så är Langkawi som de flesta andra ställen en plats där det säljs paket. Man blir hämtad med bil och körd dit man sak, med andra ord mycket bekvämt. Vissa sevärdheter får man göra på egen hand och det gick också smidigt med taxi.

Här kommer bilder från stranden och de aktiviteter vi gjorde:

Vackra Chenang Beach, den livligaste stranden på Langkawi. Vi ville inte ha mer ödslighet som på Yalong Beach, Hainan, Kina.

Vår underbara stuga i trädtoppen (och våra nyinköpta handdukar på hyrda solstolar).

UPPDATERAT: På förekommen anledning kan jag berätta att den rosa handduken självklart var Andreas och den blå min.

After beach med öl på balkongen. Kan det bli bättre?

Solnedgång framför våra ögon (och kameralins).

Kvällsnöje - äta hummer. Kostade ca 150 kr och smakade bra. Inte som svensk hummer, men gott. Dum sak 1: förrätt. Dum sak 2: nudlarna. Jag orkade inte äta upp allt.

Softa på standen på Babylon med var sin Tiger (singaporiansk öl, någon malaysisk dito finns inte).

Paragliding. Fantastiskt!

Vattenfall. Hit tog man sig med taxi. Det var inte mycket vatten, men ändå värt ett besök.

Här fanns det apor vilt. Bara det värt ett besök!

En höjdrädd Hanna i linbanan som låg en kilometer från vattenfallet. Fantastisk utsikt och det var värt det, trots rädslan.

Som sagt, underbar utsikt och härifrån ser man till Thailand. Vi vet inte riktigt om vädret var toppen för att se ända dit, men vi tror det (vi kan ju inte veta att just det verkligen var Thailand).

Snoklingsutflyk stod på schemat dagen efter turen till vattenfallet och detta var en mer omständig tur. Vi kördes hit och dit innan vi fick kliva på båten som skulle ta oss ut till denna strand. Det tog mer än två timmar sammanlagt och båten tog en timma. Det var fantastisk snokling så det var helt klart värt de 200 kr vi betalade för en hela (dock var lunchen under all kritik).

En liten haj! Vi blev noga tillrättavisade att inte mata hajarna. Då skulle vi få sitta med blödande finger hela vägen tillbaka till fastlandet. Om man ska mata hajar så ska man inte göra det en timma från sjukhuset. Så det så!

En sista utflykt vi tog var en sk Island Hopping, dvs en båttur till olika öar. Första stoppet var denna vackra strand där vi fick stanna en timma och bada. Det fanns även en liten kiosk här.

Andra stoppet var Eagle feeding, dvs mata örnar. Vi fick inte mata, utan båtkillen slängde ut lite mat. Det var kanske inte den roligaste aktiviteten på denna tur, men lite roligt var det trots allt.

Sista stoppet var en ö där denna sötvattensjö fanns. Sjön kallas för den gravida jungfruns sjö. Det var härligt att bada i sötvatten och vattnet var skönt svalt i hettan.

Bisarr souvenir. De tog en bild av oss innan vi klev på båten och detta väntade oss när vi kom tillbaka. De skulle ha 20 kr för den lilla plasttallriken och det är nästan så att jag ångrar att jag inte köpte den.

Ipoh

2010-02-27T10:36:00.006+01:00

En kollega sa till mig att alla resor har sitt Ipoh, en plats full med besvikelser, tristess och allmän hopplöshet. Förra resans Ipoh var Guangzhou.

Det är inte helt lätt att ta sig ifrån Cameron Highlands om man inte ska tillbaka till Kuala Lumpur, i alla fall inte om man fick tro det jag fann på nätet. Vi valde således att lita på att det skulle kunna gå att ta sig med buss till Ipoh och därifrån hade vi bokat ett tåg till Alor Setar, en hamnstad där det går båtar till ön Langkawi, som var vårt nästa mål. Tåget skulle gå klockan ett på natten och jag hade kollat lite innan och visste att det fanns ett fint hotell på järnvägsstationen där vi kunde hänga om inget annat alternativ fanns. Vi skulle dock ha tid att utforska mer av staden på kvällen så vi var inte så oroliga.

När vi fick erbjudandet av vår guide i Cameron Highlands att åka med hans företag i en minibuss för 40 kr var antog vi det erbjudandet. Vi skulle vara framme vid fem och det passade oss utmärkt då vi på så sätt skulle få tid att se staden innan mörkret föll.

Första besvikelsen: Det spöregnar. Andra besvikelsen: Det ser inte så vackert ut från bildfönstret. Tredje och största besvikelsen: Hotellet ser för jävligt ut och rum hyrs ut per timme. Vi kollar in det som skulle kunna vara en vacker semiutomhusveranda och konstaterar att inget kan få oss att vilja ta en öl här!

Vi åker in till ”stan” med taxi och försöker att titta oss omkring så gott det går i regnet. Det slutar vräka ner efter ett tag och vi hittar några hotell som rekommenderas i Lonley Planet, men hotellbarer verkar inte vara en självklarhet och den vi hittar har vrålhög karaoke på gång.

Vi bestämde oss för att ta en taxi till ett annat ställe som rekommenderas i Lonley Planet, men det hela kändes riskfyllt eftersom vi inte hade någon karta. Taxichauffören var skum, ville ha betalt innan resan var slut, det kom rök ut fläkten och han stirrade på mig i backspegeln. Dessutom såg jag ett ställe som såg trevligt ut från fönstret. Vi klev ur och gick dit.

Stället var inte så trevligt inne som det såg ut utifrån (så klart) men de hade öl. När vi skulle ta en till så fanns det bara en kvar. Vi delade på den. Sedan gick vi till Pizza Hut som vi sett fanns och åt. Vad göra sedan? Jag kännde mig otrygg för att vi 1 hade lämnat väskorna till vakterna på stationen och detta var inte på något sätt standard (vad händer om någon annan kommer och hämtar dem?), 2 vi hade ingen klara och visste inte var vi var, 3 vi visste att vi var långt från stationen och att det var farligt att gå, 4 taxibilar växte inte på träd och 5 staden är fruktansvärd. Vi åkte således tillbaka till stationen. Vi gjorde ett nytt försök med det vidriga hotellet (var var desperata), men de sålde inte öl, och det var inga andra gäster där. Inga ställen verkade ligga i närheten.

Vi hängde på stationen från 21 till 01. Någon gång ska man ju göra det också. Positiv överraskning: Jag hade lyckats boka en tvåbädds-kupé. Inte lika fin som till Hongkong, men vi var så glada för jag trodde inte att det fanns egna kupéer på tåget (jag bara bokade den dyraste biljetten).

Det regnar hela vägen från Cameron Highlands till Ipoh.

Utsikt från det fantastiskt fina hotellet Majesty Hotel. Se själva vad jag hittade före resan hit.

Tre öl vad var som fanns på detta ställe. Öl hör inte till vanligheterna i ett muslimskt land som Malaysia. Det är bara i KL och på turistorterna som man inte märker av det.

Här tillbringade vi över fyra timmar.

Egen kupé! Mer praktiskt än fanstastiskt. Vi kunde sova ostört till tåget stannade i Alor Setar.

Cameron Highlands

2010-02-24T18:10:00.015+01:00

Om det finns något resmål på vår resa som det fanns mycket info om så var det Cameron Highlands. Jag hade kunnat läsa mig till hur man tog sig dit, vad som fanns att göra och att man köper olika paket som antingen är hel- eller halvdagar. Ett eftermiddagspaket börjar kl 14. Trots att man vet mycket kan mycket också bli fel, vilket det blev för oss, men slutresultatet blev trots allt väldigt bra.

Det var hur enkelt som helst att fixa bussbiljetter bara man tog sig till en busstation. Vi valde Paraya Bus Station, och det är möjligt att det var den enda busstationen man kunde välja, det fick vi aldrig något svar på. Det fanns en uppsjö olika bolag som slet och drog i en på stationen och valet av resebyrå var kanske lite slumpartat. Billigt var det, under 30 rm (ca 60 kr) och bra tid – vi skulle vara framme till lunch. Bussen var lite sunkig och hade ingen toa och chauffören tänkte köra ifrån en passagerare vid resans toapaus, men resan varade bara några timmar så det var helt ok.

Väl framme gorde vi vårt första misstag. Vi visste inte vad vi skulle göra, vi visste att vi hade två timmar på oss att äta, ta oss till hotellet (långt bort!) och boka en utflykt. Vi bestämmde oss för att åka till hotellet och boka utflykt därifrån. Det gick bra och misstaget skulle visa sig senare. Hotellet – Equatorial Hotel - är fint, men lite ödsligt, och här finns allt i form av restaurang, bar och kiosk. Vi hade bokat ett dyrt hotell för att vi inte ville bo sunkigt.

De finns i princip två saker att göra i Cameron Highlands – trekking och besöka teplantager. Allt annat är mest utfyllnad. Trekking kan man göra på flera olika ställen och det gör att fler dagar än en och en halv, som vi hade, är att rekommendera.

Vi tog två turer. En teplantage-tur som kombinerades med en fjärilsfarm, en biodling, en jordgubbsfarm och en rose garden. Det var trevliga saker, men inget du absolut måste se. Teplantagen återkommer jag till med bilder nedan. Vi fick egen guide och var mycket nöjda med turen.

Den andra turen var en regnskogstur. Här visade det sig att val av resebyrå skulle spela roll. Vi fick en guide från en annan resebyrå men två medresenärer från Saudiarabien med barn. Kvinnan klädd i taditionsenligt dräkt och vi började ana oråd. De hade bokat en tur till klockan två fastän vi inte skulle vara tillbaka förrän tre. Detta skulle ordnas och vi anade ännu mer oråd. Våra utlovade tre timmars trekking blev 40 min. Som tur var förbarmade sig vår guide över oss och såg till att skjutsa oss till ett ställe där vi kunde trekka på egen hand och det var en fantastisk upplevelse. Trots det var vi väldigt arga på dem som sålde resan till oss. När vi konfronterade ägaren för företaget så frågade han om vi inte hade fått se allt som utlovats (dvs trekking plus andra saker som vi var helt ointresserade av). Jo, sa vi, men vi hade inte fått trekka så länge. Då sa han ”men trekkingen tar ju tre timmar och de skulle vara tillbaka kl 14” och syftade på att vi inte skulle ha hunnit med allt annat tjafs vi slussades runt på om de andra skulle hinna tillbaka till två. Just det, det var ju just trekkingen vi blev snuvade på!

Vår upplevelse i bilder:

Den inte alltför trevliga bussen. Det är dock tveksamt om det fanns några trevliga bussar till CH då vägarna dit är så slingriga att några vrålåk knappast skulle komma fram. Små och fina busssar borde dock kunna tillverkas.

Vårt hotell. Det var en fantastisk utsikt och det var helt underbart vad svalt och skönt det var däruppe.

En teplantage. Det var otroligt roligt att se hur te växter och hur det plockas.

Denna teplantage, Boh, ägs av en skottsk familj och det är mycket turistanspassat - på ett positivt sätt. Ett café har byggts på denna underbara plats och efter att man fått se plantagen, människor i arbete och fabriken så får man avsluta te-besöket med en kopp te med denna utsikt. Teet får man betala för, men det gör man så gärna. Så klart kan man också köpa med sig te hem.

De andra besöken var vi som sagt inte så imponerade av, men detta måste jag bara delge er. På fjärilsfarmen fanns andra djur i fångenskap och bland annant detta vandrande löv (eller vandrande blad). När jag var liten fick jag vet att det inte bara fanns vandrande pinnar, utan också vandrande löv och nu har jag alltså sett ett i verkligheten! (Det ljusgrön-bruna lövet på det gröna bladet är alltså en insekt.)

Den underbara skogen där vi fick vandra i 40 min. Det var mossa på träden och kändes som skogen i Ronja Rövardotter!

Här är en bild på vårt resesällskap. Say no more.

Man undrar varför de visar oss saker som detta. Vår guide påstod att det var malaysiska turister som inte kunde hålla rent. Efter att ha sett fler delar av Malaysia så tror jag att han har rätt. Rent och snyggt verkar inte vara ett ledord, såsom det var i Singapore.

När vi trekkade på egen hand fick vi se ett betydligt finare vattenfall, även om vår guide sa att detta inte heller skulle vara rent. Det var i alla fall renare!

Vi avslutade med en underbar indisk måltid i Tanah Rata.

Nej till tvingad föräldraledighet!

2010-02-24T12:46:00.002+01:00

Jag blir glad av att se att vår eminenta EU-minister Birgitta Ohlsson ryter ifrån vad det gäller EU-förslaget om att tvinga mammor vara hemma efter förlossningen, det sk mammadirektivet. Det finns alltid en fara med att föra upp saker man tycker är bra på EU-nivå, i detta fall föräldraförsäkringen som på många håll i EU är bedrövlig. Det finns risk att man får det tillbaka värre än vad det var innan, som i detta fall. Därför är jag motståndare till att diskutera abort på EU-nivå. Det är helt fruktansvärt att kvinnor i Polen, Irland och Malta inte har samma möjlighet er att bestämma över sina egna kroppar, men resultatet av en EU-lag om abort skulle lika gärna kunna sluta med att abort förbjuds i hela EU. Tyvärr är det inte så att människor i andra delar av EU är lika liberala i jämställdhetsfrågor som vi är i Sverige.

Jag är glad över att vi i Sverige har en liberal och feministisk EU-minister som inte räds att ta ton. Då känner jag mig lite tryggare.

Kuala Lumpur

2010-02-21T18:14:00.014+01:00

Vårt första riktiga stopp var Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Jag hade innan resan hört både ris och ros om denna stad och var nyfiken på vad jag själv skulle tycka. Jag ger staden mest ris, men hade trots det tre trevliga dagar här. Längtan att återvända en dag är mycket liten, men det var roligt att se staden.

Ett problem vi hade, som vi förstod även delades av andra, var att ett nöjesdistrikt var svårt att hitta. Lonley Planet, som är vår resebibel, guidar bara till enskilda pubar och inte till områden, så det är lite chansartat om man ska hitta en bargata eller inte. I Chinatown finns några pubar, men det är inget sprudlande nöjesdistrikt. I KLCC finns en bargata, men där frodas prostitutionen och dessutom är det ganska glest mellan ställena. Av en slump hittade vi en bargata i Bukit Bintang på samma gata som Radius hotel – ett hotell vi blivit avrådda från att boka. Skulle jag återvända till KL skulle jag nog ändå boka det hotellet med tanke på läget. Dessutom träffade vi på några trevliga svenskar som bott där och stortrivts!

Vi bodde själva på Corus hotel i KLCC och det var mycket trevligt och bra. Det låg väldigt nära Petronas tower, så läget var inte att klaga på.

Det stora intrycker av KL är att staden är svår att röra sig i. Tunnelbana är bra, men den går inte överallt. Det är svårt att promenera eftersom trottoarer ofta saknas och det är svår att ta sig över trafikerade gator. Taxi är billigt och lätt att få tag på, men vid kända platser vill chaufförerna oftast inte köra på taxameter, utan vill att du betalar överpris. Med andra ord kan det vara extremt svårt att få tag på en taxi om du inte vill betala fyra gånger så mycket som det kostar.

Här kommer bilder i kronologisk ordning:

Little India. Jag hade stora förväntningar på denna stadsdel och blev lite besviken. Det är inte så stort och det fanns inte mycket att köpa eller se.

Chinatown, mysigt på dagen och kvällen.

KL tower. Här gick vi på en prisvärd turistfälla. Det går inte längre att köpa biljetter endast till tornet, utan de säljs som ett paket med massa annat helt ointressant trams (bla ett litet zoo, en simulator och allt vad det var) för 38 rm (ca 80 kr)! Erbjudandet vi gick på var att åka upp till en resaurang på våningen ovanför observationsplanet och få en fika med dryck och något ätbart för 40 rm. Det var värt 4 kr extra - helt klart!

Central Market i Chinatown. Jag handlar batik!

Petronas tower. Utsikt från vår pool.

Bargatan i KLCC. Jag ser sur ut för att jag blir illa berörd av all prostitution.

UPPDATERING: Vi besökte Beach Club, ett ställe som vi senare såg var rekomenderad i Lonley Planet (det är stället man ser på bilden på andra sidan gatan). Detta stället var det värsta. Det som till en början ser ut att vara ett ställe med både västerlänningar och locals, är vid en närmare granskning ett ställe med västerlänningar och hypersminkade asiatiska tjejer som är uppklädda till tänderna och inte dricker något.

Merdeka square mellan Little India och Chinatown. Detta är KLs koloniala del. En fin oas i storstaden och här får man faktiskt beträda gräsmattan!

Den roliga bargatan i Bukit Bintang sett från ett ställe med balkong som hade ladies night. Jag fick gratis drinkar.

Resesammanfattning

2010-02-21T14:44:00.003+01:00

Så, då var det dags att sammanfatta resan. Jag gör det i en bloggpost per ställe och ska försöka att utforma det lite som en reseguide. Vem vet, kanske kommer någon till denna blogg bara för att få upplysningar om de ställen jag skrivit om! Jag tar Singapore sist eftersom vår resa fick en lite annorlunda utformning än vad som från början vad tänkt. Vi skulle se Singapore i två omgångar, men ett missat plan i Frankfurt satte stopp för de planerna. Vårt flygbolag, Lufthansa, skötte det hela mycket osnyggt, men efter mycket påtryckningar fick vi vår resa förlängd med en dag. Således fick vi uppleva Singapore lika länge som planerat, men nu samlat till slutet.

Mitt första restips är att inte åka med Lufthansa. På ditresan hade vi inte ens egna TV-monitorer. Dessutom var deras agerande mot insöade passagerare ett skämt. När vi bad en kille ringa gaten för att se om vårt plan hade gått vägrade han och sa bara ”Take care”. Nu har jag lagt detta bakom mig, men vill ändå höja ett varningens finger mot detta hemska bolag!

Dags för oss kvinnor att säga ifrån – sportintresse är inte manligt!

2010-02-15T16:36:00.002+01:00

Elin Grelsson, jag vill fråga dig en sak. I vilken värld lever du? Feminist säger du, hur kommer det sig att du gör sportintresse till en könsfråga? Likaså kulturen? Är det manligt att bröla till en fotbollsmatch och kvinnligt att gå igång på en poesikväll med Kristina Lugn?

Själv är jag kvinna, feminist och fullkomligt sportfanatisk. Jag skriker och gormar och brölar och ämnar ägna de följande två veckorna helt åt OS-tittande när jag inte är på jobbet. Analyser och ältande av misslyckanden hör definitivt till och jag är glad att hela spektaklet och mer därtill sänds i TV. Efterfrågan är stor. Hur många skulle vara intresserade av tre veckor direktsänd kulturfestival? Alla kvinnor, kanske? Nej, om du tror det så lever du och jag inte i samma verklighet.

Jag har precis kommit hem från en resa och de två senaste dagarna har en massa sms skickats mellan mig och min bror och mig och min mor – alla gällande OS. Vem har påstått att det skulle vara kvinnligt att inte bry sig om sport?

Visst, jag kan diskutera huruvida Sveriges television ska lägga massa pengar på sport och nyttan i public service osv, men när man som feminist gör en poäng av att sport-tittande skulle vara manligt och mina bröst skulle göra mig mer benägen att vilja lyssna på diktuppläsningar, så slår jag bakut.

Nej, vet du vad, Elin Grelsson, ikväll ska jag skrika när Charlott Kalla åker skidor. En annan dag är det när Anja åker störtlopp eller när Helena skjuter. Hur kan du påstå att sport och sportintresse bara är manligt? Var har du varit det senaste decenniet?

Semester vecka 1

2010-02-04T15:32:00.003+01:00

Nackdelen med att bo pa lite lyxigare hotell pa sin resa (dvs att man har tagit steget fran att vara back-packer till att bli brat-packer), ar att gratis internet byts ut mot 5 kr i minuten om man har otur. Nu sitter jag dock i business center pa Equatorial hotel i Cameron Highlands, Malaysia. Resan borjade inte sa bra, med overnattning i Frankfurt, men har varit desto battre sedan vi antligen nadde Singapore. Dock hann vi inte med att se Singapore knappt alls. Det har vi kvar. Det vi har gjort ar:

* Druckit ol for 100 kr per glas i turistkvarteren i Singapore.
* Atit en underbar chilikrabba for fantastisumma i Singapore.
* Pratat med trakiga svenskar pa engelska pa en raggaebar i Chinatown, Kuala Lumpur.
* Brakat med taxichaffisar som vill skinna oss utanfor Petronas Tower, Kuala Lumpur.
* Sett underbara teplantager i Cameron Higlands.
* Atit fantastiska jordgubbar i Cameron Higlands.

Imorgon blir det trecking och sedan buss till Ipoh for att sedan ta natttaget till Langkawi. Vi har mer att se fram emot!

Feministbrud goes Asia

2010-01-29T12:48:00.001+01:00

Stockholm - Singapore - Kuala lumpur - Cameron Highlands - Langkawi - Bintan - Singapore - Stockholm.

Åter 14/2.

Förhoppningsvis kommer bilder under tiden!

Varför är dyra väskor värre än dyra kostymer?

2010-01-24T22:40:00.001+01:00

Jag kan inte låta bli att undra varför dyra väskor väcker så mycket ilska. Göran Greider går så långt att han kallar det ett hot mot demokratin. Det är väl ingen som är förvånad att Mona har råd och det är väl heller ingen som tycker att hon inte får ta emot presenter av sina vänner. Vad är det då med dyra väskor som är så upprörande? Jag själv är en person som aldrig skulle lägga flera tusen på en väska, även om jag hade råd, men det finns andra saker som jag gladeligen lägger pengar på. Jag tror att det är så för de flesta.

Kostymer är dyra och kostar ofta flera tusen. Ingen tycks uppröras över detta. Klockor kan kosta tusentals och ibland tiotusentals kronor, men likväl har vi ingen klockdebatt i svensk media (även om det konstaterats att Reinfeldt har en dyr klocka).

Jag kan inte annat tänka än att det beror på att kvinnliga accessoarer är onödigt bjäfs. Så fort en kvinna unnar sig något som är för dyrt enligt någon slags normalstandard, så rasas och förfasas det över hur man kan slänga ut sina pengar på oväsentligheter. Detta trots att både män och kvinnor gör det hela tiden. Kvinnlig lyxkonsumtion mäts dock efter andra mått och bedöms hårdare. Det ”är” värre med dyra väskor än dyra bilar eller dyra klockor.

Debatten är spännande att följa. Jag upphör aldrig att förvånas att det fortfarande är upprörande att folk köper dyra saker. Och jag noterar att det fortfarande är värre för kvinnor att göra detta.

Invigningen av Feministbiblioteket

2010-01-24T13:40:00.008+01:00

Jag är så glad att det kom så många på mitt och Liberala kvinnors mingel och invigning av Feministbiblioteket i torsdags. Jag hoppas därför att de som läser både denna blogg och Feminisbiblioteket inte misstycker att jag postar bilderna på två ställen. Det kom över 50 personer och jag är så glad och rörd att så många var där.

Tack Nina, för fint arrangemang, tack Birgitta för bra initiativ, tack Kicki för bilderna och tack alla som kom och gjorde denna kväll minnesvärd!

Välkommen till nya feministbiblioteket!

2010-01-16T09:47:00.002+01:00

Min hemsida feministbiblioteket.se har som jag skrivit tidigare fått en ny layout och bättre funktioner. Nu är det dags för en nylansering! Gå gärna in och titta, kommentera eller rent av skriv en gästrecension. På torsdag, den 21/1 kommer det att bli ett releaseparty för sidan och om du vill komma så mejla mig för mer information: hanna@feministbiblioteket.se.

Här har jag skrivit historien om Feministbiblioteket.

När kan man kalla sig feminist?

2010-01-10T12:54:00.000+01:00

Jag fick en fråga från en vän häromdagen om det är så att för att kalla sig för feminist så måste man också vara aktiv i sin strävan att nå jämställdhet, inte bara tycka att det ska vara så. Rätt eller fel? Mitt spontana svar var fel, det räcker med att man tycker så, men efter att ha formulerat ett svar ändrade jag mig och insåg att det till viss del är sant. Nu har det gått några dagar och frågan lämnar mig ingen ro. Jag inser att den är mer komplex än vad den verkar.

Anledningen till att jag spontant tänkte fel, var att man inte måste vara med i någon organisation eller engagerad politiskt på något sätt, men sedan så förstod jag att det inte var det frågeställaren avsåg. Det jag då först kom fram till var att det kan bli en hårfin gräns mellan feminism i teorin och hyckleri om man inte är aktiv i sin strävan. Det vill säga att man nog bör försöka att anpassa sin teori till sin egen vardag. Dock finns det ingen regel utan undantag och det finns ju givetvis personer som av olika anledningar inte kan leva som de lär, t ex extremt förtryckta personer (exempelvis människor som lever i kvinnofientliga diktaturer).

Det finns dock inte en lista med saker man ska tycka och saker man ska göra för att kunna kalla sig feminist. Åsikterna går isär mellan feminister och samma gärning kan vara både feministisk, antifeministisk och neutral på samma gång. Det som avgör är intentionen. Exempel: Att köpa en rosa tröja till en flicka kan vara en neutral handling om man inte har någon tanke på könsroller och bara vet att flickan gillar rosa. Samma handling kan vara antifeministisk om det är så att man är medveten om könsroller och tycker att de är bra och att man vill uppmuntra flickan att vara flicka. Slutligen kan det vara en feministisk handling om man är medveten om könsroller, men att man anser att överdrivet uteslutande av en färg gör att flickan inte får bära sin favoritfärg, medan jämnåriga pojkar får bära sin favoritfärg.

Givetvis kan man fortfarande kalla sig feminist om man inte alltid lever som man lär, för vem gör det? Men jag funderar över de som säger att de är feminister, men all handling de utför pekar på motsatsen. Är man då en feminist? Nu syftar jag inte på sakfrågor som för eller emot delad föräldraförsäkring, för eller emot torsklagen eller för eller emot sex timmars arbetsdag, utan mer på vardagligt handlande. Det kan vara en person som medvetet missgynnar en gravid på arbetsplatsen, någon som baktalar en kvinnlig kollega för att själv få en bättre position eller någon som medvetet väljer att särbehandla små pojkar och flickor. Är den personen feminist bara för att han eller hon i teorin tycker att det ska vara jämlikt och att man i princip inte borde handla så? Nej, skulle jag säga.

Men den som i exemplen ovan handlar likadant med är omedveten om vad han eller hon gör. Då blir det knivigare. Man måste så klart inte ha läst alla böcker i mitt feministbibliotek för att kalla sig feminist. Det måste vara ok att i teorin tycka att det ska vara jämlikt, men att man inte har någon vidare insikt i könsroller eller strukturer som missgynnar kvinnor. Men om man kallar sig feminist, så har man förmodligen någon idé om varför och då finns det troligtvis någon eller några orättvisor som man kan identifiera och då borde man förr eller senare förstå att ens handlande är fel. Om den person som omedvetet behandlat människor fel för reda på det, så bör den personen ändra sitt handlande om han eller hon kallar sig feminist.

Min slutsats är alltså att man kan kalla sig för feminist om man anser att män och kvinnor behandlas olika och att man vill göra något åt det, men om man ständigt inte lever som man lär så snarare blir det hyckleri än en feministisk livsstil. Ibland är intentionen viktigare än själva handlandet, men om man kan, men aldrig gör något för att bidra till ökad jämställdhet, kanske man ska fundera på varför man kallar sig feminist.

Litteraturkanon 2010

2010-01-06T19:43:00.004+01:00

Så har jag då sammanställt årets böcker som jag måste läsa. Allt började för drygt två år sedan då jag insåg att det fanns en massa böcker som det är pinsamt att jag inte läst. I år ser min lista lite annorlunda ut. Den består endast av tio böcker, men för att listan ska bli komplett ska jag utöver dessa tio böcker, även läsa tio böcker av nobelpristagare jag inte redan läst. Hertha Müller har jag redan hunnit med så hon räknas inte! Jag redovisar alla böcker fem och fem som vanligt. De tio som jag här preciserar är en blandning av nya och gamla böcker som jag tycker att jag själv borde läsa.

Satansverserna – Salman Rushdie

Den mänskliga faktorn – Graham Greene

Röde orm – Frans G Bengtsson

Jerusalem – Selma Lagerlöf

Mig äger ingen – Åsa Lindeborg

Grannarna – Fredrika Bremer

Doktor glas – Hjalmar Söderberg

Fattiga riddare och stora svenskar - Klas Östergren

Guds barmhärtighet- Kerstin Ekman

Grisjakten – P C Jersild

Gott nytt läsår alla läsare!

Bild från Ålö i somras, läsandes Harry Martinssons Nässlorna blomma som var en del av förra årets kanon.

Krig mot terrorism eller terrorism mot mig?

2010-01-05T15:36:00.002+01:00

Tack Ola Wong, för en mycket välskriven krönika i dagens SvD. Det är verkligen på tiden att vi säger: Stopp. Det räcker nu. För att stoppa terrorismen har vi infört allt från små till gigantiska inskränkningar i folks liv. FRA var det största, men det lilla, såsom idiotiska säkerhetsregler på flygplatsen, kan vara nog så kränkande. Kan någon säga mig hur stor säkerhetsrisk jag utgör när jag går ombord på ett plan med en tandkräm som är lite för stor eller en taxfree-spritflaska som inte har plomberats?

Nu ska vi alltså nakenscannas och det första jag tänker är hur mycket vi ska tvingas stå ut med för att vi väljer flyg framför tåg. För det är bara i Kina som jag har varit med om liknande säkerhetsritualer när man ska åka tåg. Kanske är dessa lagar ett led i klimathysterin? Jag menar, ska jag nakenscannas så kommer jag banne mig att ta tåget istället!

Som Wong skriver så har många av de lagar och regler som tillkommit som en del i kriget mot terrorismen snarare varit till ondo för oss i västvärlden. Förseningar med visumansökningar och misstänkliggörande av alla från Mellanöstern har satt sina spår. Folk från mellanöstern väljer allt oftare att göra affärer med Asien istället. När det tar flera veckor at få ett visum är det lätt att man tröttnar och i Kina, dit får man visum på nolltid.

Åter till säkerhetsritualerna på flygplatserna. Hela västvärldens befolkning verkar ha blivit itutade att flygplatsernas säkerhetsregler behövs, annars sprängs vi alla i luten. Alla accepterar och lyder. När en flygplats kommer med dumheten att man måste ha med sig egna påsar för sin vätska så är det självklart att man måste ut och shoppa. Varför är det ingen som vågar protestera? Även om vi inte fick rätt så ställde jag och min man till ett jädra hallabalo på Düsseldorfs flygplats när säkerhetspersonalen fick för sig att linsvätska inte var undantaget från vätskereglerna. Visst, linsvätskan for i papperskorgen, men personalen fick i alla fall något att klaga på till högre ort. Vissa anser att detta var fel av oss eftersom det inte är personalen som stiftar lagarna. Jag anser att vi gjort helt rätt, man kan inte acceptera vad som helst.

När ska man inse att kriget mot terrorismen börjar blir ett terroristkrig mot de egna medborgarna? För det är det som det börjar bli. Allt klätt med ord om skydd och säkerhet.

Året 2009 i bilder

2010-01-03T21:44:00.022+01:00

Här är mitt år 2009 i bilder. Jag hoppas att 2010 kommer att bli ett lika händelserikt och trevligt år.

På utflykt med svärfamiljen till Gripsholm slott. Januari.

Födelsedagsfrukost från min käre make. Februari.

Bröllopsresa till Kina. Här på Himmelska fridens torg. Mars.

Bröllopsresa, här i Shanghai på The Bund. April.

Bröllopsresa, här festandes i Hong Kong där jag dansar med transvestiter på gatan i Lan Kwai Fong. April.

Bröllopsresa, äntligen vid havet på ön Hainan i södra Kina. Platsen heter Yalong Bay. April.

Bröllopsresa, här tillbaka i Peking på shoppinggatan Wangfujing. April.

Min man i väntan på bröllop i Falkenberg. Maj.

Midsommarafton på Landsort. Juni.

Semester i Riga, här i gamla stan. Juli.

Semester i Riga, här på stranden i förorten Jurmala (som betyder strand på lettiska). Juli.

Landsort och underbart väder, Själskroka. Augusti.

Sommarnatt i Stockholm, indisk restaurang på Katarina Bangata. Augusti.
1-årig bröllopsdag, Debaser. Augusti.

Minisemester på Gotland med svärfamiljen, Fårö. Svärmor 65 år. September.

God mat och somna till Idol. Oktober.

Pepparkaksbak med pepparkaksformar från både förr och nu. December.

Julafton. December.

Nyårsfin. December.

Alla lästa böcker 2009

2010-01-03T11:28:00.008+01:00

Här utmanade jag mig själv i läsning. Resultatet blev 78 lästa böcker under 2009. Det är ungefär 1,5 böcker i veckan och får ses som ett gott resultat. Ibland har jag läst 2 böcker om dagen och ibland har en bok tagit flera veckor så det har varit en bra blandning.

Lite statistik bland mina lästa böcker:
20 böcker i min kanon
25 böcker är recenserade i feministbiblioteket
8 böcker var på andra språk än svenska, 5 på engelska och 3 på tyska
13 nobelpristagare
19 deckare

Samtliga böcker:
Pär Lagerkvist Bödeln, Jutta Ditfurth Ulrike Meinhof, Jessica Valenti Full frontal feminism, Susan Faludi Den amerikanska mardrömmen, Mats-Eric Nilsson Den hemlige kocken, Orhan Pamuk Snö, Ami Lönnrot (red) Empati och engagemang, Selma Lagerlöf Gösta Berlings saga, Johan Björkstén I mittens rike, Doris Lessing Gräset sjunger, Gunnar Wall Världens största politiska skandaler, Susanna Alakoski Svinalängorna, Erward Morgan Forster Ett rum med utsikt, Gisela Chand På pottkanten, Edgard Allan Poe Sällsamma historier, Patrick Süsskind Das Parfum, Per Hagman Cigarett, Per Hagman Pool, Per Hagman Volt, Amanda Svensson Hey Dolly, Marina Lewycka Två husvagnar, Ulrika Kärnborg Fredrika Bremer, Rajaa Alsanea Flickorna i Riyadh, Peter Robinson I djävulens sällskap, Sophie Kinsella En shopaholics bekännelser, Peter Robinson En bit av mitt hjärta, Carol O'Connel Mallory - Dödens sköna konst, Åke Ewardsson Nästan död man, Åke Ewardsson Vänaste land, Åke Ewardsson Den sista vintern, Jessica Valenti The putity myth, Isaac Singer Trollkarlen från Lublin, Katia Wagner Alexandramannen, J M Coetzee Onåd, J M G le Clezio Allt är vind, Harry Martinsson Nässlorna blomma, Jessica Valenti He's a stud and she's a slut, Nadine Gordimer Min sons historia, Doris Lessing Det femte barnet, Peter Olausson Faktoider, Gunilla Bergensten Familjens projektledare säger upp sig, Rory Dicker A history of U.S. feminism, Umberto Eco Rosens namn, Camilla Läckberg Stenhuggaren, Elaine Bergqvist Härskarteknik, Peter Robinson Kall som graven, Mari Jungstedt I denna ljuva sommartid, Mari Jungstedt Den mörka ängeln, Mari Jungstedt Den dubbla tystnaden, Leif G W Persson Den som dödar draken, Ian Ranking Blodsband, Linda Olsson Nu vill jag sjunga dig milda sånger, Ed McBain Pusslet, Unni Lindell Orkestergraven, Carlos Ruiz Zafon Ängelns lek, Åsa Larsson Det blod som spillts, Henning Mankell Den orolige mannen, Herman Hesse Steppvargen, John Steinbeck Möss och människor, Erik Eriksson Flickan från Moldavien, Astrid Proll Hans und Grete - Die RAF 1967-1977, Leo Tolstoj Anna Karenina, Stefan Aust Der Baader Meinhof komplex, Waris Dirie Smärtans barn, Assyriska riksförbundet Jämställdhet här och nu, Nima Sanandaji Jämställdhet inom räckhåll, Herta Müller Hjärtdjur, Carina Rydberg Den högsta kasten, Nanna Lundh-Eriksson Sveriges drottningar, John Stuart Mill/Harriet Taylor Mill Förtrycket av kvinnorna/Kvinnornas befrielse, Anders Jonsson De gjorde skillnad, Moa Martinsson Mor gifter sig, Marilyn Yalom A history of the wife, Moa Elf Karlén & Johanna Palmström (red) Äga rum, Blanco, Sissela Nordling (red) Makthandbok, Sherry Jones Medinas juvel, Katrine Kielos Våldtäkt och romantik, August Strindberg Röda rummet

Här läser jag en av alla 78 böcker på Landsort. Ser ut att vara en deckare.

Böcker att läsa 2009 del 4

2010-01-03T10:57:00.003+01:00

Då har förra årets litteraturkanon avslutats. Jag läste ut Strindbergs Röda rummet på självaste nyårsafton. Se övriga lästa böcker här.

Anna Karenina - Leo Tolstoj: Oj, oj, oj vad segt och trist. Nästan 1000 sidor plågade jag mig igenom och det tog flera månader.

Ringaren i Notre Dame - Victor Hugo: En tidvis ganska gullig bok, men trots att jag läste den efter Anna Karenina läste jag inte ut den i ett svep.

Den högsta kasten - Carina Rydberg: Jag hade inte förväntat mig att detta skulle bli en av de tristaste böckerna, men så blev fallet. Så urbota tråkigt!

Mor gifter sig - Moa Martinsson: Den klart bästa i denna omgång! Här har jag recenserat den på feministbiblioteket.

Röda rummet - August Strindberg: Det är ju trots allt Strindberg och jag trodde att det skulle vara bättre, sa en kompis till mig när hon läst denna bok och blivit besviken. Det sammanfattar väl vad jag känner.

Jag återkommer snart med ny litteraturkanon för 2010 och i år kommer det att bli lite annorlunda.

Jag betalar gärna för städning i mitt hem!

2010-01-02T13:48:00.001+01:00

Nu i jultider är det skönt att vi harbestämt oss för att prioritera vårt hem och vår fritid. Vi har val att lägga pengar på sk hushållsnära tjänster. Varannan vecka kommer en städerska och dammsuger och dammtorkar vårt hem. För detta betalar vi 900 kr i månaden. Utan regeringens skattereduktion, RUT-avdrag, skulle vi betalat det dubbla och det hade vi inte tyckt att vi hade råd med.

Få saker är så illa sett i vissa kretsar än just städhjälp. I de kretsar jag umgås i är det väldigt vanligt att betala, eller att överväga att betala för städning och andra saker i hemmet. Men utanför min lilla sfär så är det inte samma ljud i skällan. Trots att fler och fler har råd med städhjälp (jag inbillar mig inte att alla har råd med det, men betydligt fler än före RUT-avdraget), så skriker många högt att rika och privilegierade har råd att hålla sig med piga.

Låt oss då titta på dem som jobbar i denna sektor. Det är ofta kvinnor från andra länder som pratar dålig eller ingen svenska. Vem vill anställa den kategorin människor? Få arbetsgivare accepterar dålig svenska (möjligtvis med undantag av en brittisk pub-ägare, men där jobbar knappast etiopiska kvinnor). Det företag vi anlitar, Aqua Cleaning, har precis skaffat sig ett kontor i Hammarby Sjöstad och frågan är var alla deras anställda ska jobba om skattereduktionen avskaffats, något som vänsterkartellen hotar med.

Precis vad som varit syftet med det sk ROT-avdraget av RUT-avdraget skapat jobb, jobb som tidigare varit svarta. Cyniskt nog är inte alla som är emot RUT-avdraget, mot ROT-avdraget. Det är ok att ha skattelättnader på byggnationer och rörmokeri i hemmet, men att diska och städa är fortfarande fult att inte göra själv. Mönstret är glasklart, de traditionellt manliga sysslorna är ok att be om hjälp om, men de traditionellt kvinnliga ska man sköta själv.

Vissa säger att det inte är ok att göra skatteavdrag bara för att legalisera en kriminell sektor. Något mer cyniskt får man väl leta efter. Var verkligen kvinnor som städade för brödfödan, för att de flytt från krig och inte hunnit lära sig språket så att de kunnat få ett annat jobb, kriminella?

Det är märkligt att det ska vara så skamligt att ”inte kunna torka upp sin egen skit”. Vi har ingen bil, utan lägger hellre pengarna på städhjälp. Andra struntar i långresor till Thailand och betalar hellre en städerska. Vi gör alla prioriteringar i vardagen och vi klarar oss utan bil. Dessutom ger vår prioritering jobb. Det tänker jag inte ha dåligt samvete för.

Hämvändarparty

2009-12-29T15:27:00.005+01:00

För första gången sedan studentbalen besökte jag Stadt i Lidköping på annandagen. Jag har tidigare beskrivit min hemvändarångest här, men trots att jag kommit över den ångesten tillräckligt mycket, har jag alltså inte varit på Stadt. Främsta orsak till det är det höga inträdet (jo, så är det faktiskt).

För 180 kr fick jag och min man uppleva Lidköpings samlarpunkt på annandagsnatten. Vi drack massor med öl och drinkar (det behövdes!), men trots att ”alla var där” såg jag ingen annan, som jag verkligen känner, än min kära vän från riksdagskorridorerna. Jag och min man kände oss lite bortkomna och jag led av lite ångest:

Ångest 1: Det är som en finlandsfärja och jag tycker egentligen att det är bra.

Ångest 2: De flesta i min ålder sitter hemma med sina barn.

Ångest 3: Scotts spelar och sångaren var min tonårsförälskelse. Dock ej besvarad sådan. Jag fick en tryckare på fritidsgården, men jag fick aldrig hångla.

Sedan händer en annan sak som bara händer i småstäder. En kille som jag först inte känner igen går fram och vrålar i mitt öra mitt under konserten: Är det du som är politikern? Vad ska jag svara? Ja, säger jag lite förvirrat. Han berättar att han är bror till en annan av mina tonårskärlekar (en besvarad sådan, med honom fick jag hångla) och att han kandiderar till fullmäktige i en av Sveriges större städer för ett annat alliansparti. Jag vet inte varför jag får den informationen, men jag önskar i a f honom lycka till. Roligt att se att man gjort avtryck i sin hemstad.

Det var det, Stadt i Lidköping med Scotts och hela köret. Jag tillbaka till Stockholm igen och nu är det tid att packa upp och sedan diska de fina besticken vi köpte på Rörstrands outlet.

Tid för njutning

2009-12-22T13:35:00.008+01:00

Nu är det jul och med jul kommer underbart god julmat och massor av julgodis. Ingenting av det underbara ätbara i juletid är nyttigt och ångesten över extrakilo som ska bantas bort i januari är på många håll stor. Här kommer några tankar från mig inför den kommande matfrossan. Tänk efter, är det värt att ha ångest?

Jag är överviktigt, inte mycket, men tillräckligt för att jag måste tänka på vad jag stoppar i mig för att jag inte ska gå upp mer. Men jag trivs med mig själv. Jag tycker om min kropp och hur jag ser ut. Inte varje dag och inte varje sekund av dagen, men i det stora hela så är jag nöjd. Jag behöver som sagt gå ner i vikt, men som för många andra så är det inte ett akut tillstånd av fetma.

Därför har jag inte ångest. Jag vet att jag kommer att gå upp i vikt under julen och att jag måste anstränga mig hårdare i januari för att gå ner det igen. Jag vet det, för det är så varje år. Vad jag också vet är att jag brukar vara extra motiverad just i januari att träna hårdare och äta nyttigare. Därför känns det verkligen meningslöst att tänka på det i förväg. Istället för att ha ångest för varje tugga jag tar, så njuter jag av att det är jul och att maten och godiset är gott. Njuter, inte har ångest.

Mitt råd till alla julfirare är att börja tycka om er själva och njut av att vara lediga och slappa. Fundera på vad ni vinner på att tänka på om det är lättmjölk eller standardmjölk i latten, hur mycket konstiga tillsatser det är i ischoklad eller om det är ok att dricka vin varje kväll under ledigheten. Vad spelar det för roll? Var sak har sin tid och nu är det tid för njutning.

God jul!

Lite bilder från julen 2008:

Julmat till lunch.

Julmat till middag.

Julefterrätt.

Julhanna anno 2008.

Har feminister bättre sex?

2009-12-18T08:53:00.000+01:00

Frågan diskuterades på fikarasten efter att vi läst ingressen till denna artikel i Expressen. Jag svarade ja och fick mothugg av två manliga kollegor, som båda betraktar sig själva som feminister. Det kan man väl ändå inte påstå, sa den ena. Jo, tror jag absolut! (Jag hade vid denna diskussion inte läst artikeln, och nu efteråt när jag har det kan jag hålla med skribenten, men denna bloggpost handlar enbart om påståendet).

Först ska jag väl säga att jag menar generellt och inte på individplanet. Feminister som grupp har förmodligen bättre sex än icke-feminister som grupp.

Med det klargjort ska jag förklara hur jag tänker. Genom tiderna har patriarkatet varit ett faktum och även om man har gift sig av kärlek så informationen och upplysningen om sex inte varit särskilt bra. Efter 70-talet har mycket förbättrats, men fortfarande lever många människor fångade i sin egen könsroll. För att ha bra sex så krävs det (tror jag i alla fall) en medvetenhet om sin egen kropp. Man måste också veta vad man gillar och vad man vill ha för att det ska vara skönt. Sedan måste man ha mod att tala om för den andra vad man vill och ha mod att fråga vad den andra vill ha. Båda måste ha mod att ta för sig och låta den andra ta för sig.

Jag tror att feminister är mer medvetna om sin kropp och om könsroller och när man når ett feministiskt medvetande så blir man förhoppningsvis också medveten om sin egen kropp och att man själv också har rätt att njuta. Jämställda män, skulle jag tro, är också mer medvetna om att sex är njutning för båda.

Jag kan förstå att detta är provocerande för många personer som tycker som jag, men som inte kallar sig feminister. Till dem vill jag säga att detta är en generalisering och att det inte är en hållbar argumentation på individnivå. Jag tror också att mycket blir bättre med tiden, feminist eller ej. Och för det kan man verkligen tacka feminismen och den sexuella revolutionen!

Politometern

2009-12-13T13:43:00.002+01:00

Alla politiskt intresserade måste kolla in Politometern, som startats av Martina Lind. Här kan du söka bland politiska bloggar och se vad som är senaste nytt i den politiska bloggosfären.

Stor eloge till Martina för denna fantastiska sajt!

Lite tankar om feminismen

2009-12-13T13:25:00.001+01:00

Jag läser mycket feministiska böcker just nu eftersom jag har nylanserat min gamla hemsida feministbiblioteket.

Att vara likhetsfeminist är för mig självklart som liberal. Nu är särartsfeministerna så få att man knappt behöver påpeka att man tror på att könsroller är skapade och att de individuella skillnaderna mellan människor är större än skillnaderna mellan könen. De som håller med särartsfeministerna om att manligt och kvinnligt bör bevaras och att kvinnor och män har, av naturen givna, roller kallar sig oftast inte för feminister. Men de finns och alltfler liberaler jag känner går år särtartshållet. Ofta händer detta när de har fått barn. Det är lite skrämmande, men det som är fascinerande mitt i allt ihop är att de som hatar högerfeministerna mest är vänsterfeministerna. Och vänsterfeministerna har faktiskt också mycket inslag av särartsfeminism. Bland annat så är kvinnoseparatistiska arrangemang vanligt i vänsterkretsar efter som ”kvinnor har erfarenheter som bara kvinnor kan ha” och i boken Äga rum fick jag lära mig att konflikten i de egna kretsarna har varit huruvida transkvinnor är välkomna till dessa arrangemang eller inte. För mig låter detta helt absurt. Om man ens måste diskutera en sådan sak så har man gått långt i sitt särartstänk.

Jag ogillar all form av särartstänkande oavsett som det handlar om medfödda roller eller kvoteringar hit och dit (nej, föräldraförsäkringen är inte kvotering, utan individualisering) och ju mer jag läser det vänsterfeminister skriver så inser jag att de är minst lika särartsfeministiska som högerfeministerna. Eller i alla fall har de något gemensamt.

Slutligen vill jag säga att jag kallar mig feminist. Jag kallar mig inte liberalfeminist, för jag har ingen anledning att distansera mig från andra feminister som tycker korkade saker. Jag är lika mycket feminist som de. Däremot, om någon frågar vilken inriktning inom feminismen som ligger mina åsikter närmast, så svarar jag liberalfeminismen. Dock är det få som frågar, istället tar många för givet att man måste ”köpa hela paketet” om man kallar sig feminist. Det måste man inte för man kan ha olika ideologier i botten. Jag är liberal. Liberalismen är min ideologi. Jag tycker att feminismen gör en bra analys på hur samhället är uppbyggt och vilka strukturer som finns. Feminismen är ett analysverktyg. Därför kan man vara både feminist och liberal eller feminist och kommunist.

Ingen effekt med jämställdhetsbonus

2009-12-06T21:58:00.001+01:00

Nähä, jämställdhetsbonusen hade ingen effekt. Det behövs piska, inte morot. Men det har jag redan sagt så många gånger.

Problemet med folkomröstningar

2009-12-06T21:36:00.002+01:00

Igår skrev jag om Schweiz. Henric tipsade mig i en kommentar om det dåliga med folkomröstningar.

Nyligen hade jag en dust med en man i styrelsen i min bostadsrättsförening. Jag gör sedan i maj min värnplikt i styrelsen. Bråket handlade om att ha ett medlemsmöte eller inte. För att göra en lång historia kort kan man säga att han vann och vi hade ett lyckat medlemsmöte. Vad jag dock vägrade att erkänna efteråt var att det var rätt att ha ett medlemsmöte. Jag är nämligen av den åsikten att man i en bostadsrättsförening ska ha ett årsmöte där man väljer styrelse och sedan så kan alla medlemmar förvänta sig att styrelsen sköter sitt jobb och att min insats därefter är avslutat för det närmaste året. Om inget exceptionellt händer, såklart.

Min förklaring på min, för min styrelsekollega så absurda, ståndpunkt var att jag har samma åsikt när det kommer till folkomröstningar. För många folkomröstningar kommer att leda till att bara dem som är intresserade av frågan, kommer att rösta. På samma sätt i din bostadsrättsförening. De som är intresserade av blommor i trapphuset och enhetliga ”ingen reklam-skyltar” kommer att komma och de som hellre sänker sin månadsavgift med en krona i månaden än att slänga ut pengar på något onödigt tjafs, kommer inte att komma.

Men folkomröstningar är faktiskt ännu värre än medlemsmöten i en förening. Folkomröstningar kan leda till att politikerna inte vill ta ansvar för politiken, utan gömmer sig bakom folkomröstningsresultat. Och det är verkligen illa i en sk demokrati. Vi har valt representanter för att sköta demokratin och då ska vi andra inte hela tiden tvingas ta ställning i kniviga frågor.

Minaret-omröstningen i Schweiz är ett lysande exempel på att politikerna inte vill ta ansvar. Politikerna måste vara en garant för alla människors lika rättigheter. Demokrati är inte att en majoritet enas om att vissa personer ska få sina rättigheter beskurna.

Med andra ord, folkomröstningar behöver inte betyda mer demokrati.

Och tillslut, tänk er att i en demokrati med många folkomröstningar kan en liten skrikande lobbygrupp förmodligen få större chans att driva igenom en folkomröstning. I Stockholm skulle det kunna vara Aspuddsbadet-gaphalsarna, huva!

Och dagens kanske mest underhållande: Ett galet land varnar ett annat galet land.

Minaret-förbud och bristen på demokrati

2009-12-05T18:31:00.002+01:00

Dilsa Dmirbag-Sten skriver på Brännpunkt i SvD idag om frihet, demokrati och minaret-förbud. Den frihet som vi i västvärlden åtnjuter tas för given, men håller på att begränsas på olika ställen i Europa. Det senaste exemplet är nu minaret-förbudet i Schweiz. Ordet demokrati kan vara ett var vår tids mest missbrukade ord och i fallet Schweiz så används det för att visa att folket gemensamt minsann har beslutat detta. Det man glömmer då är att demokrati inte bara handlar om att majoriteten ska bestämma. Demokrati är också skydd för minoriteter och i det fallet har man misslyckats med att vara demokratiska i Schweiz.

Enligt min mening är det odemokratiskt att ens ställa frågan. Frihet att bygga på sin egen mark måste vara lika för alla. Visst kan man säga att minareter inte passar på en eller annan plats, precis som att man inte får bygga ett nyfunkishus i Gamla Stan i Stockholm, men ett generellt förbud mot minareter är bara diskriminerande.

Dilsa Dmirbag-Sten skriver:

Vår demokrati vilar på idén om universella mänskliga rättigheter som utgår från individens suveränitet. I den svenska lagstiftningen har vi individuella rättigheter – inte kollektiva. En självklarhet, kan tyckas. Men ändå verkar de flesta i debatten inte förstå skillnaden. De välmenande kräver att vi ser islam som en god kraft för att förhindra rasism och diskriminering av muslimer, medan främlingsfientliga krafter gör alla muslimer kollektivt ansvariga för övergrepp som sker i islams namn.

Så rätt och så bra.

Nya feministbiblioteket

2009-11-28T14:12:00.005+01:00

Nu är sidan äntligen klar! Fortfarande fungerar inte adressen feministbiblioteket.se, så använd feminsitbiblioteket.wordpress.com så länge.

Gå in och föreslå nya böcker, kritisera mina recensioner eller erbjud dig att skrivs en gästrecension! På nya feministbiblioteket ska diskussionen bli mer central och alla ska kunna vara delaktiga.

En annan nyhet är att jag har fört in en ny kategori, övrigt, där böcker hamnar som andra tycker är feministiska, men som jag inte tycker platsar i biblioteket.

Nya böcker idag:
John Stuart Mill – Förtrycket av kvinnorna
Harriet Taylor Mill – Kvinnornas befrielse och Om äktenskapet
Nanna Lundh-Eriksson – Sveriges drottningar

Och böcker som förpassas till övrigt:
Fjodor Dostojevskij – Brott och Straff
Ayn Rand – Och världen skälvde

Föräldraförsäkringen – slutet för den här gången

2009-11-28T12:37:00.000+01:00

Det blev fettorsk på landsmötet, trots att vi vann debatten. När det genererar enorma applåder när någon blir förbannad på att andra vill lägga sig i ens liv så fanns där inte mycket att hämta. Dessutom försökte många göra poänger av att sossarna beslutat om tredelad föräldraförsäkring: ”sedan när blev sossarnas politik norm för oss?”. Kanske inte behöver tillägga att några sådana argument inte kom från dem som var för.

Jag noterade inte att de flesta som var för var unga barnlösa kvinnor. Jag anser fortfarande att jag som barnlös har rätt att tycka till om hur skattemedlen ska fördelas.

Argument som jag gillade skarpt:

Det ojämställda uttaget av föräldraförsäkringen är den största orsaken till de ojämställda lönerna.
Att ställa krav är att bry sig, sedan när tycker folkpartiet att man inte ska ställa några som helst krav i socialförsäkringar?
På Island har det fungerat väl. Inga barn lämnas för tidigt på dagis där.
Det första året är viktigt för det fortsatta ansvaret för barnet. Den som tar ut mest föräldraledighet tar också ut mer vab.
Barn ska garanteras rätt till båda sina föräldrar.
Lagstiftning behövs för att bryta ojämställda könsrollsmönster.

Kampen fortsätter. Vi ger aldrig upp!

Ibland behövs mod att köra över

2009-11-09T21:37:00.003+01:00

Sanna Rayman skrev i lördags (jag vet, jag är inte så snabb på att reagera pga detta) på ledarplats i Svd om individuell föräldraförsäkring. Men hon kallade det inte så. Under rubriken Allt de behöver är modet att köra över dig raljerar hon över feministers krav på delad föräldraledighet.

Ja, Sanna Rayman, ibland behövs mod att köra över folk. Jag är glad att folkets kördes över i frågan om homosexuellas rätt att ingå partnerskap och sedermera rätt att ansöka om adoption. När det kommer till jämställdhet har man alltid fått kämpa i motvind. Det var inte så att kvinnlig rösträtt infördes för att den breda massan ville det. Inte heller liberalare abortlagstiftning eller avskaffandet av sambeskattning. Feminister kämpar alltid i motvind, så även idag.

Jag förstår att jag och Rayman inte står på samma sida i denna fråga, men om det nu är valfrihet för barnfamiljer som är så otroligt viktigt så undrar jag varför man inte satsar stenhårt på att utöka föräldraförsäkringen till 2 år, eller varför inte 5 år? Det skulle öka valfriheten något enormt.

Den reella valfriheten för kvinnor, och för män, kommer först att inträffa när det blir ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen. Innan dess kommer kvinnor ha det svårare på arbetsmarknaden och män i vårdnadstvister.

Men vi tar ett steg i taget och hoppas att folkpartiets ombud röstar för flexequality.

Under arbete - feministbiblioteket.se

2009-11-02T21:30:00.004+01:00

Just nu håller jag på att lägga om mitt feministbibliotek i en ny mall. Därför kanske det blir lite tystare på bloggen än vanligt. Det är ett enormt arbete som visserligen är kul, men som tar mycket tid. Det kommer att bli en mycket bättre sida efter omläggningen:

* Nu kommer du att kunna kommentera och ge tips direkt på sidan.
* Nyheter och senaste uppdateringar kommer att finnas i en blogg.
* Sidan har RSS-flöde.
* Jag kommer att börja ta in gästrecensioner.
* Du kommer att kunna hitta olika feministiska paket samt hitta böcker på olika teman.
* Det kommer att komma nya kategorier.

Som sagt, det kommer att bli hur bra som helst och vill du ha en förhandstitt så mejla mig så skickar jag länken. Jag kommer att behöva massa input! Jag sköter omläggningen av alla texter och min snälla bror kommer att fixa en snygg layout.

Flexequality - tredelad föräldraförsäkring

2009-10-27T20:03:00.002+01:00

Det känns bra att lobbyverksamheten för tredelad föräldraledighet pågår för fullt. Jag är själv anhängare av helt delad föräldraförsäkring, men tycker att tredelad är ett bra steg på vägen. Läs här vad Per Altenberg har skrivit och här vad Martina Lind skrivit i frågan. Nu kan man även diskutera saken på landsmötesbloggen.

Ni kommer inte att se mig i talarstolen på landmötet eftersom jag kommer att sitta på podiet och uppdatera webben. Ibland måste man hålla isär tjänstemannarollen och politikerrollen. På landmötet är jag tjänsteman, men här på bloggen är jag politiker med egna åsikter.

De viktigaste orsakerna till att alla som är ombud bör rösta ja till motionen om tredelad föräldraförsäkring är:

En jämnare fördelning av föräldraförsäkringen är bra för jämställdheten.
Barnen får träffa sina pappor mer.
Om kvinnor tar ut färre föräldradagar kommer fler kvinnor att kunna göra karriär (risken att anställa en blivande mamma som kommer att vara hemma i en evighet minskar, risken att anställa en blivande pappa ökar).
Kvinnor kommer inte längre att halka efter lika mycket i löneutvecklingen.
Att kvinnor och män delar mer lika i föräldraförsäkringen kommer att ha positiv inverkan på arbetet mot ingrodda könsroller.

Ni som är ombud: Rösta ja till Altenbergs och Lindhs (med fleras) motion Flexequality – tredelad föräldraförsäkring!

Ta debatten, men se till att vinna!

2009-10-21T10:09:00.003+02:00

Många är de politiker med lång meritlista som inte lyckats att spöa Jimmie Åkesson i en debatt. Jag kan inte förstå att det ska vara så svårt. Men efter att Fredrik Malm gav honom en match så börjar jag undra om inte fokus varit fel. Fredrik Malms syfte verkar ha varit att vinna debatten. Och det gjorde han. Maud Olofsson m fl verkar ha haft som syfte att vinna hela världen. Då är det mycket mer som står på spel. De må vinna de redan övertygade själarna, men de som vacklar blir bara än mer övertygade om att sd är ett bra alternativ.

Varför bemöter man inte argumenten om islamisering? Ingen vettig människa kan väl tycka att det är bra om rabiata islamister får diktera hur Sverige ska styras? Folkpartiet har satt ner foten många gånger, bland annat när det gäller skolundervisning för muslimska flickor. Varför kan man inte säga det? Varför ska man istället skrika ”Du är rasist!” så fort Åkesson öppnar munnen? Det är mycket bättre att visa att sd och Åkesson är rasister, att påpeka det bör vara överförligt i en debatt.

Jag förstår verkligen inte hur politiker efter politiker misslyckas med att ta debatten. Fredrik Malm räddade de etablerade partiernas heder igår. Tack för det!

Läs också vad Malm skriver.

Bra dagis är en nödvändighet

2009-10-19T12:04:00.003+02:00

Jag nappar på samma artikel som Rasmus bloggat om. Jag läste en bok för ett tag sedan på samma tema som denna artikel, dvs mammor i Storbritannien. Boken heter På pottkanten och är skriven av Gisela Chand.

Det vi ta för givet här i Sverige är i andra civiliserade länder inte lika självklart. Det handlar om dagis och barnpassning. För att båda föräldrarna ska kunna göra karriär så krävs en väl utbyggd barnomsorg till rimligt pris. Och det handlar kanske inte heller bara om att göra karriär. För att båda föräldrarna ska kunna ha bra jobb, krävs bra dagis.

I På pottkanten får vi följa den svenska Anna som falligt för den brittiska charmören, men när hemmafrulivet är verklighet och karriären blev till sand, är livet – och maken - inte längre lika charmerande.

Utan bra dagis till rimliga priser får vi aldrig ett jämställt samhälle. När hemmafru inte är något man väljer, utan något man tvingas till, kan vi aldrig uppnå ett samhälle där män och kvinnor har lika möjligheter.

Det är skrämmande att det i länder så nära oss ser så illa ut med jämställdheten. Man ska inte alltid slå sig för bröstet, men in detta fall kan vi verkligen konstatera att Sverige har bra barnomsorg som gynnar kvinnor i karriären.

Dock finns det alltid mer man kan göra. Kampen för ett mer jämställt Sverige går alltjämt vidare.

Episkt feministiskt misslyckande?

2009-10-15T12:40:00.002+02:00

Jag fick ett mejl idag från någon som kallar sig FELblog och som vill nå ut till olika feminister. Personen i fråga ville tipsa mig om att Robyn och Lykke Li gjorde ett episkt feministiskt misslyckande under Way Out West i somras.

Här är framträdandet:

Såhär tolkade FELblog framträdandet:

För dem som inte orkar kolla klippet kan jag berätta att Robyn och Lykke Li uppträder i burka för att efter en minut slänga av sig dessa och under har de sexiga kläder och högklackade skor. Tolkningen är en ironisk text om att de är västerländska kvinnor som minsann är så fria att de kan klä sig utmanande. Jag antar att jag ska tycka att detta är någon form av dubbelmoral. Det tycker jag inte.

Vad är det för fel på utmanande kläder och höga klackar? Tyck att jag är hemsk om ni vill, men att klä sig utmanande är inte per definition fel. Och det värsta jag vet är när man tycker att vi västerländska kvinnor är lika förtryckta som arabvärldens kvinnor. Burka och ”tvingas” klä sig utmanande är inte samma sak. Jag tycker också att det är fel med kvinnoideal som ingen kan leva upp till, men vi har ett val och ju fler som väljer att inte försöka nå upp till det kvinnoidealet, desto bättre. Och det blir bättre. Alla modeller är inte längre jättesmala och det finns snygga, moderiktiga kläder för större personer. Att påstå att vi har det värre eller lika illa som kvinnor i länder där man tvingas bära burka visar på att man inte har fattat något. Så nej FELblog, jag förstår inte poängen.

Lite LUF-nostalgi

2009-10-09T16:10:00.008+02:00

Jag har varit aktiv i Liberala ungdomsförbundet i många år och suttit i förbundsstyrelsen (fs). Många av mina vänner idag är från den tiden. De tycker att jag sedan dess gjort en ideologisk resa från vänster till höger. Jag brukar fundera på det ibland, eftersom jag faktiskt inte bytt åsikter i så värst många frågor. Visst, man byter fokus, men kanske kan det vara något annat som ligger bakom en sådan syn? Kanske var det lojaliteten, inte mot ungdomsförbundet, utan mot falangen, som var det viktigaste då?

Igår var jag på mingel på Magasinet Neo och där träffade jag Johan Ingerö, som också var aktiv på min tid. Han och jag var varandras ideologiska motsatser och vi hade inte så mycket till övers för varandra på den tiden. Många var de debatter där vi var på olika sidor och Johan var en av dem som gärna såg att jag kickades ut ur fs. (Måste här tilläggas att jag idag tycker att Johan är en mycket trevlig och klok man och det som en gång var har vi lagt bakom oss.)

Hur som helst, igår påminde Johan mig om LUF:s kongress i Hammarö 2003. Det var det året jag avgick ur fs och det var min sista kongress. Det var en kongress där vänster och höger slogs mot mitten. (Johan mindes att han och Henric Grubbström hamnade på samma sida i debatter, något som aldrig hänt tidigare). Den stora frågan var avkriminalisering av narkotika.

Jag hade som fs-ledamot reserverat mig mot beslutet att avslå alla motioner som ville avkriminalisera bruk av narkotika. Min åsikt var (och är fortfarande) att ett förbud mot bruk inte löser de stora problemen. Detta ska inte blandas ihop med att vara för legalisering av narkotika, något som jag själv skulle komma att göra denna kongress.

Debatten var på natten. Jag, som egentligen inte skulle få rösta, var ombud, tack vare att någon annan ville sova. Jag brydde mig mycket lite och gick också och la mig och sov. Plötsligt väcktes av min vän Magnus Simonsson som ville att jag skulle komma upp och rösta. Drogliberalerna höll på att vinna. Jag gjorde som Magnus sa, gick upp, tog med mig mitt röstkort och röstade mot att avkriminalisera bruk av narkotika. Jag blev vansinnigt besviken när jag såg att min röst inte räckte och att Johan Ingerö kunde stå och jubla i andra ändan av aulan. Drogliberalerna jublade, och vi som var emot en legalisering var ledsna. Men det var inte legalisering vi hade röstat om.

Visst är det lustigt? Jag röstade mot min egen övertygelse, men med mina vänner. Just då, i den stunden, var jag övertygad om att jag gjorde rätt. Johan Ingerö kunde ju inte ha mer rätt än Magnus Simonsson! Identiteten och lojaliteten till falangen var viktigare än själva sakfrågan. När jag rannsakar mig själv så funderar jag om det inte har hänt fler gånger.

Fler kvinnor i världspolitiken = en bättre värld

2009-10-06T12:26:00.003+02:00

Det är fantastiskt att det går framåt i världen vad det gäller jämställdhet. Min favorit Hillary Clinton har jag tidigare hyllat och som utrikesminister gör hon uppenbarligen skillnad. I svenskans artikel från igår kan vi läsa om att kvinnors intågande i världspolitiken har lett till en rad olika förbättringar för kvinnor:
• Beslut om ett FN-organ för kvinnofrågor.
• Mer tonvikt på krediter till kvinnliga företagare.
• Insikt om att många små jordbruk drivs av kvinnor.
• Strävan efter att klassificera våldtäkt som krigshandling.
• Försök att få fler kvinnor invalda i parlament.

Det finns många antifeminister som tycker att vi feminister ser till kön och inte kompetens, men här kan vi tydligt se att avsaknaden av kvinnor gör att fokus på kvinnor frågor blir mindre. Jag är inte särartsfeminist och tror inte at vi kvinnor bryr oss mer om mjuka frågor, men för att bryta den mansdominans som finns i världen så behövs kvinnor, det är inte tal om annat!

Och på tal om kvinnor så är det mycket glädjande att, av tre nobelpristagare i medicin, är två kvinnor. Det går som sagt framåt.

Calle Schulman om föräldrarollen

2009-09-30T16:12:00.000+02:00

För oss som gillar delad föräldraledighet är Calle Schulman dagen hjälte. Hans debatt inlägg är så bra att man rörs till tårar. Det är så viktigt, det han skriver, att man alltid måste finns för sina barn, man kan inte nöja sig med små korta inspel då man är roliga pappan. Man måste också ta ansvar för att hem och familj fungerar.

I Calle Schulmans familj så var det pappan som delade hemlisar med sina söner och mamman som lagade maten och betalde räkningarna. I hur många hem ser det inte ut just så? Jag är glad för att Schulman är öppen och berättar om sin familj. Förhoppningsvis kan det få någon att öppna ögonen.

Det är viktigt att båda föräldrar tar sitt ansvar. Och det är viktigt att båda kan vara roliga, men samtidigt inte försumma maten eller disken. Barn bör kunna ha hemlisar med både mamma och pappa.

Jag tror att delad föräldraledighet kommer att leda till mer jämställdhet i hemmen, dels för att båda tvingas ta ansvar, dels för att både vet vilket jobb det är att vara hemmafru/hemmaman och dels för att båda får samma beroende av att vilja vara med sina barn. Och vad vi lär ut till våra barn, kommer de i sin tur lära ut till sina. Familjen och hemmet är bådas ansvar, det kan aldrig bara vara en kvinnosak.

Grattis, en kvinna kvar som regeringchef i EU!

2009-09-28T17:07:00.001+02:00

Idag kan vi gratulera Angela Merkel till valsegern i det tyska valet. Nu kan hon och hennes kristdemokratiska CDU bilda regering tillsammans med det liberal FDP. En borgerlig valseger med andra ord.

Vi kan också gratulera Europa till att man får behålla en kvinna som regeringschef inom EU. 2009 är det så illa att bara en kvinna leder ett EU-land. Som tur är, är det fortfarande en kvinna och inte noll. Man får glädjas åt det lilla.

Mer genus åt folket!

2009-09-28T17:03:00.001+02:00

Det är underbart, Kajsa Wahlström! Du har så rätt. Jag hoppas att fler slutar att se det stora genusspöket och istället se vad som finns bakom. Det är klart att alla föräldrar vill sina barn det bästa och vem vill inte att barnen ska få utvecklas på sitt eget sätt, utan att vuxnas attityder får påverka dem negativt?

Så fort man blandar in ordet genus, verkar det som att många föräldrar ser rött och tror att det handlar om att göra deras söner till bögar eller deras döttrar till flator. Varför är det så svårt att förstå att det handlar om att låta alla vara som de är?

Middag med Pol Pot del 2

2009-09-27T15:54:00.000+02:00

Nu har jag varit och sett utställningen om Röda Khmererna på Forum för levande historia. Om vi bortser från avsändaren så måste jag säga att utställningen var mycket bra och tänkvärd.

Min egen fundering om vad folk tänkte då fick delvis ett svar. Det verkar trots allt som att folk hade dålig koll på vad som verkligen hände. Med tanke på att högt uppsatta personer i Sverige ifrågasatte vittnesmål från flyktingar så är det kanske inte så konstigt. Det var helt enkelt en annan tid då. En tid före internet och före ett stort informationsflöde som vanligt folk kunde ta del av dygnets alla timmar. Det man fick reda på var det som stod i tidningarna eller hördes på radio eller TV. När möjligheten till källkritik är liten är det lättare att tro på auktoriteter.

Gunnar Bergström, som var med på resan till Kambodja har själv kommenterat sina egen bilder som en del av utställningen. Det känns skönt att i alla fall en av de deltagande resenärerna har ändrat uppfattning idag. Idag kan ha se kritiskt på det han fick se. Det som berörde mig mest var bilden på barn som arbetar i sjukhusen. Alla läkare var avrättade och någon bättre sjukvård gick inte att få.

Man kan även tita på Jan Myrdal TV-film och även om jag inte orkade se hela, så såg jag tillräckligt mycket för att förfasas över filmen. Det var kanske inte så mycket vad Myrdal tyckte att han såg som var det häpnadsväckande, utan snarare att det var en TV-film. Var det ingen som ifrågasatte?

Det är tur att tiderna förändras och att vi nu har tillgång till mer information så att vi kan bilda oss en egen uppfattning. Som tur är, är det varken vanligt eller populärt i samhället att hylla Kuba eller Nordkorea idag. De flesta vet för mycket för att lyssna på sådana stollar, men det är bra att bli påmind om att ondska ibland försvaras på de mest otroliga sätt.

Jag skulle inte heller gå i bikini till en Moské

2009-09-24T15:56:00.001+02:00

Ja, Alia Khalifa, din niqab är ditt eget problem. Som flera andra redan skrivit så kan man inte kräva att få se ut hur som helst när man jobbar med barn. Även om det råder religionsfrihet i Sverige.

Nej, Alia Khalifa, du är inte diskriminerad. Om jag vill arbeta på dagis iförd ett vitt lakan med hål för ögonen så kommer jag inte att få det.

Det handlar inte om att vara rädd för nya saker. Att klä sig som ett svart spöke är ingen ny företeelse. Det bygger på att man som kvinna inte får visa sig för män. Varför ska man i ett öppet och modernt samhälle tycka att det är positivt att kvinnor väljer att följa dessa uråldriga och förlegade, religiösa traditioner? I ett demokratiskt samhälle får alla göra sina egna val, men som jag skrev i mitt tidigare inlägg, så behöver man för den skull inte tycka att alla val är bra.

Denna fråga har två aspekter, dels vad som är diskriminering vad gäller klädval och dels vad som är religionsfrihet.

I det första fallet är det självklar, man måste kunna ställa krav på hur man går klädd eller hur man ser ut. Det måste vara ok att säga att piercningar i ansiktet inte är ok på denna arbetsplats eller att här bär vi inte jeans.

Då kommer vi osökt in på nästa aspekt, religionsfriheten. Står den över alla andra rättigheter? Är saker som annars inte är ok, något som man kan göra för att man tillhör en viss religion? Dvs är det ok att säga att man inte får se ut som ett spöke i vitt lakan, samtidigt som man måste tillåta kvinnor i niqab? Jag tycker inte det. Jag tycker inte att man har mer rättigheter bara för att man är religiös.

Så, Alia Khalifa, jag kommer inte att slåss för din rätt att bära niqab på din arbetsplats. Att din klädsel är en konsekvens av din tro är fullkomligt irrelevant.

Desperata hemmafruar i ny tappning

2009-09-18T10:20:00.003+02:00

Efter att de svenska hollywoodfruarna har visat upp sig på TV har debatten om hemmafruar fått lite fart. Det är ett av mina älsklingsämnen!

Anna Anka vill vara en förebild för svenska kvinnor genom att visa att jämställdhet är trams och att det är varje kvinnas skyldighet att suga av sin man om man vill undvika otrohet. Det hade kanske inte varit så mycket att skriva om eftersom Anna Anka knappast kan sägas vara en röst som talar för många svenskar. Men nu har KD:s partisekreterare gått ut och hyllat henne. Underbart.

Man kan fråga sig vad som menas med ”rätten att få vara hemmafru”. Jag har inte så mycket att säga om ifall kvinnor beslutar sig för att vara hemma och inte jobba, så länge jag som skattebetalare inte behöver vara med och finansiera det. Jag tycker nödvändigtvis inte att det är ett bra beslut, men det skulle jag inte heller tycka om att någon gick med i sossarna heller. Vi alla måste få göra våra val.

Frågan är var som är så bra med Anna Ankas val. Hon säger öppet att män som byter blöjor är patetiska och att det är skamligt när kvinnor betalar för sig själva på restauranger. Vad, Lennart Sjögren, är så positivt med detta?

Roland Poirier Martinsson på Timbro har också givit sig in i debatten och tycker att det är bra med hemmafruar. Jag vet inte om man anser att frun ska ställa upp på sex, men vi får anta att så inte är fallet. Dock undrar jag hur han betalar sin hemmafru. Om det nu är så hedervärt att ta hand om sitt hem som enda syssla, så måste man ju få skäligt betalt och ha rätt till samma trygghet som sin man, eller hur?

Nu tycker inte jag att livet som hemmafru lockar, men om jag skulle ta jobbet som hemmafru i mitt hem så ser mina löneanspråk ut som följer: Först betalas alla räkningar. Sedan betalas en summa in på mitt pensionssparande som motsvarar den pension som jag förlorar när jag inte jobbar (vad händer annars vid en eventuell skilsmässa eller ännu värre, dödsfall?). Efter det får jag en summa pengar på att ICA-kort eller liknande för de matinköp som ska göras. Samma sak gäller bensinpengar, kläder till barnen (om vi hade några) osv. Efter det delar vi rakt av på det som blir över. Jag vill se den som kan visa upp en lön som skulle kunna matcha mina krav. Och jag har väldigt svårt för dem som tycker sig vara värda mindre än detta.

KD ropar högt om att detta är varje kvinnas val, men om de väljer en sämre trygghet, ja var står ni då när fattiga fd hemmafruar står på bar backe utan skälig pension eller ens arbetslivserfarenhet? Vad det verkligen så lyckat? Det är en sak att tycka att alla har ett val och en annan att tycka att valen är bra.

Och Roland försörjer sin fru. Jag kan inte låta bli att undra om hon få en skälig lön för sitt arbete. Kanske får hon det, men Roland måste ändå vara medveten om att inte många skulle ha råd att betala en sådan lön och även om de hade det så skulle de förmodligen inte göra det. Så nästa gång du får frågan av en amerikan varför det är så själviskt av en man att försörja sin familj så kan du svara att hemmafruar inte har någon trygghet utanför äktenskapet och därför är beroende av sin man. Det är orsaken till att är det själviskt.

Uppdaterat: Läs Johanna Nylanders jättebra krönika i Expressen.

Caster Semenya

2009-09-13T09:28:00.002+02:00

Jag tycker som så många andra synd om Sydafrikas friidrottsstjärna Caster Semenya. Visst, hon ser manlig ut, men hon är en kvinna. Semenya är intersexuell och det är inte ett helt ovanligt tillstånd. Om Semenya är uppväxt som kvinna och vill vara kvinna, varför ska hon inte få tävla i idrottssammanhang som kvinna?

Jag köper inte orättvis-argumentet för allvarligt talat, vad är rättvist i idrottens värld? Är det någon som ser Usain Bolt springa 100 m och sätta världsrekord som ingen annan varit i närheten av någonsin och tänker "det kunde varit jag, om jag bara tränade lika mycket"? Om du gör det så kan jag tala om för dig att så är inte fallet. Bolt är en supertalang som genom sina gener kan göra det omöjliga möjligt. Det är klart att han inte skulle springa så fort om han inte tränade, men jag tror ni fattar poängen.

Om Semenya diskas så måste idrottsvärlden slå fast hur man ska hantera intersexuella och den enda slutsats jag kan dra är att de inte kommer att få tävla alls, om de anser sig vara kvinnor. Inte särskilt sportsligt, anser jag.

Som tur är hyllas Semenya i sitt hemland. Hon borde hyllas som en hjälte överallt.

Middag med Pol Pot

2009-09-12T17:07:00.006+02:00

Många är de liberaler som som kritiserar Forum för levande historias nya utställning, Middag med Pol Pot. Jag har nu inte sett utställningen, men har väl deras reklamfilm. Såklart är den träffande och tänkvärd, men lämnar trots detta bitter eftersmak.

Jan Myrdal må vara galen som fortfarande inte har tagit avstånd från sin hyllning av det demokratiska Kampuchea, men är det statens uppgift att upplysa befolkningen om det? Jag tycker att det är lite unket av en statlig myndighet att peka ut två personer (varav en som tagit avstånd från det hela) i en kampanj som denna. Dessutom var det två kvinnor med på samma resa, som av någon anledning valts att hållas utanför.

Staten ska inte bedriva upplysningskampanjer, oavsett om det handlar om nazism eller kommunism. Två fel gör inte ett rätt. Satsa pengarna på historieundervisningen i skolan istället!

Reklamfilmen Middag med Pol Pot.

Detta är ett ämne som tidigare engagerat mig. Jag anser att det är ett otroligt viktigt ämne och med annan avsändare hade mitt omdöme varit: Klockrent!

Böcker att läsa 2009 del 3

2009-09-09T16:02:00.007+02:00

Nu har jag läst färdigt den 15:e boken i min litteraturkanon och jag ska redogöra för dem. Här och här hittar ni de övriga tio som jag läst.

Allt är vind - Jean-Marie Gustave Le Clézio: En bok om fransk kolonialism. En gammal dam berättar om sin barndom på Mauritius och hur hon var tvungen att fly därifrån när landet blev fritt. Jag gillade denna bok.

Nässlorna blomma - Harry Martinsson: Mamma, den var lika trist som du mindres den från din barndom!

Min sons historia - Nadine Gordimer: Jag gillade denna berättelse om frihetskämpen i Sydafrika och hur hans kamp drabbade familjen. En otroligt gripande bok. Det känns som att rasproblematiken i Afrika är ett genomgående tema hos många noblempristagare på senare tid (Gordimer 91, Coetzee 03, och Lessinger 07).

Rosens namn - Umberto Eco: Den var i början väldigt seg, men sedan lossnade det och denna klosterdeckare blev otroligt spännande!

Stäppvargen - Herman Hesse: Ibland blir det lite för svårt och tungt. Jag var inte så imponerad.

Nu kan jag också meddela att jag håller på att läsa bok nummer 60 och att denna bok är Anna Karenina. Jag måste se till att speeda upp om jag ska bli klar med alla böckerna före jul.

Stäppvargen läste jag ut i helgen på Gotlandsfärjan. Jag var på Gotland i helgen för att fira svärmors 65-årsdag. Såhär kul hade jag:

Stora Torget i Visby

Fårö.

Septembermelankoli

2009-09-02T16:16:00.000+02:00

Det är september och trots att detta är en av årets absolut vackraste månader så känner jag vemod. Jag känner alltid vemod när sommaren är över. Jag älskar sommaren. Jag älskar att bada. Jag älskar solen och värmen.

Men jag tycker inte illa om hösten, tvärt om. Hösten är full av nystarter och nytändningar. Det är nu jag är mer motiverad än någonsin att satsa på ”beach -10” och det är nu som jag mår som bäst och är som mest utvilad.

Jag ska göra något åt detta, som nu har ökat till 10 kg, och när jag har gått ner fem kilo så får jag köpa mig en i-pod. Det låter väl som en bra deal?

Nya tider, nytt liv

2009-08-24T20:45:00.007+02:00

Detta misslyckades. Jag gick istället upp i vikt under sommaren. Istället för att kämpa hårt med mat och träning blev det:

Mycket njuta av mat och god dryck.

Trevliga kvällsnöjen.

Läsa i solen.

Och den träning jag fick var mest av detta slag.

Men nu blir det andra bullar för nästa år ska bikinin fortfarande passa.

Sommaren 2009 i bilder

2009-08-24T20:26:00.016+02:00

Sommarens outfit: Mina rosa solglasögon!

Sommarens mat: Blandat kallskuret från finefood, vid sidan om allt grillat förstås.

Sommaren bästa: Äntligen stiltje på Landsort.

Sommarens snyggaste: Min man!

Sommarens sötaste: Sälarna.

Särskilt den lilla orädda ungen som låg kvar och solade sig när vi kom och tittade.

De svarta prickarna är nyfikna sälar.

Sommarens upptäckt: Världens godaste sushi finns i Sjöstaden!

Sommarens nice try: Grilla råa korvar på hög värme.

Sommarens firande: 1-årig bröllopsdag. Här på Grands veranda.Dricka drinkar på Debaser.

Och slutligen hemma på balkongen, ätandes just sommarens mat och lite annat smaskigt!

Mer släkt

2009-08-18T13:07:00.002+02:00

Nu blev det en liten ofrivillig bloggpaus. Jag ska genast bättra mig!

Jag skrev tidigare om att jag ska samla något från föräldrarnas mor- och farföräldrar. Jag glömde bort mina pepparkaksformar som jag fick av mormor. De har tillhört Bärta Sjöberg, min mormors mor. Henne minns jag för hon dog inte förrän i början av 80-talet.

Jag rotade fram min pepparkaksformslåda i källaren. Formarna var på den tiden mycket detaljerade och inte så lätta att ha att göra med. Jag har tex aldrig lyckats få en hel pepparkaka med Bärtas ren-form (kolla in hornet!). Benen överlever inte heller länge. Favoriten är tallen som vi bruklar få till en per bak, helt fantastisk!

Och så slutligen: Årets Rigabild 2009

2009-07-29T18:24:00.003+02:00

Behöver jag kommentera? Tiggande kvinna utanför svensk bank juli 2009 då Lettland befinner sig i djup kris och befolkningen är belånade upp över öronen. Man får ingen bra magkänsla av att se sådant.